Vad hjälper det om någon ber för mig? Kanske blir du del av något större, kanske inspireras andra att hjälpa dig. Kanske lyser bönen upp vägen till Guds vilja.

– Jag skall be för dig!

Swea hade kramat om hennes axel och tittat upp på henne med ögon fulla av sympati och värme samtidigt som hon sagt det. 

– Jag ska be för dig.

Ylvas hade bara stirrat på henne och mumlat fram ett ”Tack” 

Hon ville bara skrika. Ruska av sig handen och vråla att böner var det sista hon ville ha! Att vad trodde det att det skulle hjälpa? Några frammumlade ord till någon Gud någonstans? Hur skulle det hjälpa henne? Vilken värld levde denna lilla tant i om hon trodde att böner skulle hjälpa henne betala räkningarna, få ett jobb och läka såren i hennes själ? 

Fattade de inte att hon behövde ett jobb som gav henne pengar och då, kanske, kunde hon få lugn och ro och kunna bli hel igen. 

Men hon hade bitit ihop, mumlat något och gått därifrån. 

Nu var hon på väg hem. Gick snabbt i förhoppningen om att kunna gå bort en del av frustrationen hon kände. 
Hon förstod sig inte på dem. Hon hade börjat gå till kyrkan för några veckor sedan. De gav ut matkuponger och man kunde köpa second hand kläder där för en billig penning. Jo, man fick stå ut med att det var en präst där ibland och en och annan gudstjänst. Eller Andakt som de kallade det. Men det var ett billigt pris att betala för att få en matkupong eller ibland till och med en kasse med mat som någon skänkt. Gud (om han nu fanns) skulle veta att hon verkligen behövde det. Hennes ekonomi var körd i botten och det var knappt att hon fick ihop till hyran. 

Jag ska be för dig

Vad var det den där Franske kungen hade sagt? ”Paris kan vara värt en mässa” Om det krävdes att hon skulle sitta i kyrkbänken för att få en kasse mat så satt hon gladeligen där. Hon kunde till och med sjunga med i en psalm eller två. 

Men när Swea, den lilla gråhåriga typ 70 åringen som hjälpte till och som tycktes alltid vara där, hade lagt handen på henne och sagt det där -Jag skall be för dig. Så hade det känts så…personligt.  

Hon hade inte kunnat sluta att tänka på det när hon kom hem. Vad hjälpte egentligen böner? Vad hjälpte det egentligen att be när världen såg ut som den gjorde? Vad hjälpte det henne att nu Swea bestämt sig för att de i kyrkan skulle be för henne? 

– Hej Ylva! Vad roligt att se dig igen!

Prästen hälsade glatt på henne när hon klev in genom dörren. Hon undrade för sig själv om det var ett anställningskrav hos präster. Att de var tvungna att vara så där övertrevliga. Hon nickade mot honom och gick och satte sig vid bordet i hörnet. Det fanns alltid kaffe i det lilla caféet och här var enda stället i stan där hon hade råd att köpa en kopp. Ingen frågade heller om hon tog påtår både en och två gånger. 

Vad spelar det för roll om någon ber?

Efter en stund kom prästen fram till henne och satte sig ner. 

– Hur är det Ylva? Frågade han.

– Vad hjälper det om någon ber för mig? Frågade hon innan hon hann hejda sig själv. Orden bara trillade ut. Hon tittade nästan förskräckt på honom.

– Vad menar du? 

– Jag menar, Vad spelar det för roll att ni ber för mig? Det är ju bara ord! Jag behöver inte ord. Jag behöver hjälp!

Han rynkade pannan lite. Tänkte efter innan han svarade.

– Bön verkar på många olika sätt, sa han långsamt. Den är först och främst ett samtal med Gud. Ett ställe där Du kan prata med Gud, om allt. Även det du inte riktigt kan sätta ord på.

– Ja, jo, jag vet, det har du sagt många gånger i predikningarna.

Han skrattade lite.

– Så, i alla fall en som inte somnar medan jag predikar! 

– Mmmm. Sanningen var att hon lyssnade koncentrerat just för att hindra sig själv från att somna, men det sa hon inte.

– Men det du talar om är förbön. Det vill säga att man ber för någon annan. Och den bönen är liksom dubbelriktad. När vi ber till Gud för dig, så påminner vi samtidigt oss själva om dig. Du är sedd! Av Gud, men också av oss! Vi ser dig! Vi ser att du är, precis som vi, ett av Guds barn, en av oss!

Hon lutade sig tillbaka i stolen och funderade. Det kändes fint på något sätt. Att bli sedd. Inte bara av en Gud som hon ännu inte visst om hon trodde på eller ej, utan också av andra människor. Att hon var en del av något större. Att hon hörde till. 

Det betalade fortfarande inte hennes räkningar. Men det gjorde att det inte längre kändes lika hopplöst. Allt var inte längre lika förtvivlat. 
Hon tog ett djupt andetag och smakade försiktigt på känslan som väcktes. 
Känslan av hopp.

Läs fler texter om Bönsöndagen
Läs fler texter av Maria Scharffenberg