Tar du på dig masker? Många av oss gör det. Om du gör det, varför gör du så? Och när? Är det för att du inte vill visa det du egentligen är? Som om maskerna skulle göra dig till en bättre människa.
En man i Bibeln som hette Mose tog på sig en mask efter att ha mött Gud på ett berg. Det berättas att Mose fick en strålglans i sitt ansikte där i mötet med Gud. Först såg han inte strålglansen. Men det verkar som han förstod att det var något i hans person som var annorlunda när han pratade med människorna nedanför berget för han tog på sig masken igen.
Kanske skrämde strålglansen honom så att han inte ville att någon skulle se den? Kanske förstod han inte att det var något vackert? Att Gud liksom avtäckt det hos honom som han byggt upp för att ingen skulle se. Kanske förstod han inte hur fint det var, det som egentligen var han? Kanske skrämde det att människor kunde se det som innerst inne var han?
Någon har sagt att det inte är mörkret i oss som skrämmer mest, utan ljuset. Jag vet inte om det är så. Jag tror mörkret i oss kan skrämma mycket. Men kanske finns det en rädsla i att låta sitt eget ljus lysa? För tänk om det inte finns något ljus? För tänk om du skulle ta av en mask och det visade sig att ljuset inte fanns? Då kanske du tänker att det är bättre att dölja det. Eller så kanske du tror att det är masken du sätter på som ger dig din strålglans. Då blir det kanske viktigt att välja rätt mask. Men masken är ju inte du. Du är inte dina masker. Även om du finns där bakom dem.
Jag tror alla människor har ett ljus. Men jag tror också att det är ganska svårt, kanske till och med omöjligt, att se sitt eget ljus. Kanske det bara är andra som kan se det? Och då behöver du lära dig att lita på det du inte kan se. På något sätt vore det mycket lättare om jag själv såg mitt eget ljus.
Masker behöver vi ibland för att skydda oss. Skydda det som är sårbart hos oss så ingen ska klampa in och förstöra det som är helig mark hos oss. För alla människor vill oss inte väl. Kanske har du levt i en relation där du lärde dig att det du är är något dåligt? Där du tvingades krympa. Där någon försökte utplåna det som är du. Får man höra saker tillräckligt många gånger blir det en sanning. Det är inte en sanning på riktigt men man tror att det är en sanning. För det kan kännas som en sanning på djupet i hela ens varelse. När det känns som det är på ett sätt är det svårt att tro att det är på ett annat sätt.
Kanske går det att jämföra med om du är övertygad om att en grön buske är grön men så kommer någon och säger att den är rosa. Det är omöjligt att tro på det för du vet att busken är grön. Lika omöjligt kan det vara att tro att man har ett ljus i sig. Men kanske kan du träna på det, att förstå att ditt ljus finns där även om du inte kan se det och tro på det?
Gud kan hjälpa oss att plocka av de masker vi behöver plocka av så att andra människor kan se vårat ljus. Men också avgöra vilka masker som vi behöver behålla. Kanske kan vi då för en sekund själva ana klarheten i den vi är? Med hjälp av Gud.
Lämna ett svar