Jag lägger ihop boken, släcker sänglampan. Vi är i ett sjukhusrum, så belysningen är ändå stark. Men du somnade i alla fall under sista kapitlet, du hann med att höra upplösningen, men inte den sista twisten i bokens allra sista rad.
Det är inte den första bok vi har läst ihop, inte heller den sämsta. Genom årens lopp har jag läst för dig. Deckare, romance, drama, vi är allätare, du och jag.
Jag trycker läpparna mot din panna innan jag går. Jag viskar ”Du är också en bok.” Det är så vi hälsar varandra, du och jag.
På morgonen ringer de från sjukhuset. Det blev den sista boken, för oss. Den sömn du gled in i när jag läste det sista kapitlet, den vaknade du inte ur.
Vi var läsvänner
Jag har läst för många andra. Mina barn, andras barn, en och annan vuxen. Men dina och mina lässtunder var speciella, vi tyckte om samma passager i böckerna, funderade över samma personlighetsdrag hos karaktärerna. Vi var läsvänner.
Det fortsätter att komma ut nya böcker, jag tycker på något sätt att det inte borde få göra det. Böckerna jag inte fick dela med dig, dem vi aldrig kommer att läsa ihop. Ibland av en älsklingsförfattare, det känns smaklöst på något sätt. Jag leker med tanken att skriva ett brev: ”Jag kommer inte att läsa din nya bok. Min läsvän är borta.” Jag gör inte det.
När åren går, fortsätter böckerna obarmhärtigt att ges ut. De hamnar ibland i min bokhylla, även om jag inte läser dem, det är fortfarande lite för svårt.
Du är också en bok. Du och jag tillsammans är en bok. Våra gemensamma bokäventyr, de världar vi levde, de människor vi träffade, den gemensamma fantasi vi odlade, den är också en bok. Nu inställd i min bokhylla, med pärmar jag inte riktigt vågar öppna, men den står där.
Kapitlen jag inte läst
Och i den boken finns kapitel jag inte läst. Dina kapitel, nu. Jag vet inte hur du har det, jag vet inte om du har böcker, jag vet inte om du saknar mig. Jag tror att du finns, för mig är livet efter detta som en bokhylla jag inte sett, med berättelser jag inte öppnat. Jag tror att du finns. Men hur? Och var?
Jag önskar att jag hade de där kapitlena. Att jag kunde veta hur du har det, kanske även få din blick på det som varit. Men jag har inte dina sista kapitel, och du har inte mina.
Kanske är jag en viktig karaktär i boken om ditt liv. Säkert är att du är viktig i boken om mitt. Kanske kan jag läsa med det i tanken, att du fortsätter att sitta bredvid mig och lyssna? Kanske finns du med mig när jag öppnar den där nya deckaren?
Du är också en bok
Kanske handlar alla böckerna om dig? Kanske är Gud alltid författaren bakom författaren, kanske finns inga böcker som inte handlar om dig och mig?
Jag tar ner en bok från hyllan. Jag är ensam i min lägenhet, men kanske är du här? Jag börjar läsa. Högt.
Fler texter om Allhelgonahelgen
Fler texter av Charlotte Frycklund
Lämna ett svar