Det är en kall och blåsig vinterdag. Snön yr över taken i den lilla staden. Inne i värmen tittar mitt yngsta barn på sitt favoritprogram. Den japanska animerade serien Pokemon, som handlar om hur pojken Ash genom resor och äventyr tränar upp sina gulliga små monstervarelser, pokemons.
Jag noterar hur mitt barn tittar på skärmen med full uppmärksamhet när Ash är i färd att välja ut en pokemon för en utmanade kamp. Med stor entusiasm utbrister Ash namnet på en liten, söt, gul pokemon som han tränar, och säger med dramatisk laddning ”Pikachu, jag väljer dig!” Medan mitt barn ler mot skärmen börjar mina tankar att fara iväg.
Det berättas i söndagens evangelium om hur Jesus döps i floden Jordan. I dopögonblicket öppnar sig himlen över Jesus. Den heliga Anden sänker sig ner över som en duva, och en himmelsk röst säger högt ”Du är min älskade son, du är min utvalde”.
Vad är utvaldhet?
Under de senaste åren har det blivit uppenbart för mig att vi lever i en tid där utvaldhet alltmer handlar om styrka. Världsledare talar om sina nationers storhet. Presidenter beskriver sig själva som utvalda av ödet eller Gud för högre världsformande syften. Stormakter talar om sin rätt att dela upp världen i sina intressesfärer, sina imperier. Att vara utvald är att dominera med makt före rätt.
Även på Jesu tid fanns den här sortens bild av tillvaron. Föreställningen att makthavare var särskilt utvalda att forma världen. Kejsare, erövrare, kungar och drottningar. Det är därför som föreställningen om Jesus som Guds utvalde, då som nu, är väldigt annorlunda.
Vad är makt?
Den makt Jesus utövar var och är av en helt annan sort än imperiernas. Den utvaldhet Jesus visar på handlar om att Gud inte är den som formar världen genom att betvinga den. Gud visar sin makt genom att i julens berättelse bli ett litet barn som kungar och visa män böjer knä för. En människa, som du och jag, för vilket himlen öppnas vid dopets källa. En vandrande lärare utan värdslig makt, som omformar supermakter med ord och självutgivande kärlek. En räddare som räddar genom att lida, dö och uppstå snarare än att besegra sina motståndare.
I den kristna tron är Jesu dop en kallelse till oss alla att följa i hans fotspår, precis lika utvalda som både presidenter och vanligt folk. För vi är alla skapade av samma Gud. Den Gud som låter himlen öppna sig och låter helig Ande vila över var och en som döps i Jesu namn. Den Gud som kallar oss alla för sina älskade barn, sin utvalda.
Störst vinner inte alltid
Tillbaka i tv-soffan noterar jag hur den lilla, söta, gula pokemon-monstret Pikachu slutligen besegrar sin motståndare. Mitt barn ler stort och säger ”Pappa, det är inte alltid den som är störst som vinner. Ash valde rätt pokemon”. Jag tittar på mitt barn och svarar ”Ja, så är det”, och tänker stilla i mitt inre ”…tack Gud för det”.
Vi ber:
Gud, du som skapat oss alla och utvalt oss att förändra världen,
låt din heliga Andes kraft vila över oss,
låt din Sons kärlek bo i oss,
och ge oss dag för dag kraften att välja din kärleks väg.
Tack för att du har valt just mig.
Amen.
Läs fler texter om Första söndagen efter trettondagen
Läs fler texter av Andreas Sundström
Lämna ett svar