Jag möter dig i kommentarsfälten på sociala medier. Du skriver ”det är svårt att tro på Gud, jag hittar inte Gud i kyrkan längre”. Jag ser hur du uttrycker en smärta som kanske har funnits länge innan den formulerades, en smärta som inte riktigt vet var den ska landa. Ska du tala med dina vänner? Med din granne? Vem säger man något sådant till, att man har svårt att tro längre?
Jag tänker att bruset på sociala medier kan vara en sådan plats, en kyrka man bär i telefonen. Där kan man formulera det svåra, försöka sätta ord på att det kan vara svårt att tro.
Ibland ser jag i våra kommentarsfält hur andra försöker tala dig tillrätta, med bibelord, och påståenden om att det är fel att tvivla och tveka. Fler krav som ställs på dig med andra ord. Sådana kommentarer gör det tyngre, inte lättare, att leva med hopplöshetskänslan. Jag döljer dem. Men har du hunnit se dem innan? Har du hunnit känna att det här inte är rätt plats heller? Jag hoppas att du ser att det här är en möjlighet, en chans att komma med allt du bär.
Jag vill ge dig en vän
Jag möter dig i dina ord, men du är så klart mer än orden. Jag vill inte reducera dig och din erfarenhet till en facebookkommentar. Men jag vill ge dig en vän i allt du går igenom, någon som levt igenom hopplösheten, sveket och känslan av att Gud är långt borta.
Den här veckan talar vi i alla kyrkor över hela världen om Jesus ångest. Han blev sviken, förrådd och övergiven av sina vänner. Han hatades, och utsattes för våld. Och medan han långsamt dog en plågsam död på korset, sade han ”Min Gud, varför har du övergivit mig?”
Jesus vet hur övergivenhet känns
Har du känt dig övergiven av Gud? Du är inte ensam om det. Korset kan vara en påminnelse för dig. Korset är många saker men för dig kanske det kan vara en påminnelse om att Jesus vet hur övergivenhet känns.
För det du känner delas av Han som har beskrivit sin egen övergivenhet och ensamhet. Det verkar inte så stort, när jag säger det så. I ditt mörker, bara ett svagt ljus. Men mörkret kan inte hindra ljuset, och ur det växer hoppet. Inte snabbt, inte lätt, inte utan bakslag. Men det växer, ett litet frö, nere i jorden.
För det finns en Gud när allting slocknar. Du är inte ensam.
Läs fler texter av Charlotte Frycklund
Läs fler texter om påskhelgen
Kommentera det här inlägget