Kanske är glädjen aldrig så stor som när man återser eller återfår något som man trodde att man förlorat. Kanske är det en vän som man tappat kontakten med, någon man saknar men ändå inte förmår att söka upp. Men så en dag kanske det där mötet ändå sker. Det som varit ligger där i bakgrunden men glädjen över att ses är större och något nytt får ta form.
Kanske är det tron på en själv man har förlorat. Jag tvivlar på mig själv, på vem jag är och vad jag kan. Men så en dag möter jag någon som lyfter mig. Någon som ser mig och lyssnar på mig. Någon som gör att jag vågar jag tro på mig själv igen och återfå min förlorade självbild.
Kanske är det flyktingen som förlorat sitt hem och sina nära och som en dag möts av en välkomnade famn.
Vad är det som du och jag har förlorat och som vi vill återfinna i våra liv? Var finner vi glädjen, hoppet och känslan av att vara funnen och sedd?
Många av bibelns berättelser handlar om just detta. Om att förlora för att återfinna men också för att bli återfunnen. Om att lämna något för att upptäcka något annat. Om att våga öppna stängda dörrar för att ta emot. Om att förlåta för att kunna bli förlåten.
En av de bibeltexter som läses på söndag handlar om glädjen över att finna det som varit förlorat och Jesus berättar om det i en liknelse. Den handlar om någon som har 100 får men som tappar bort ett. Det är så viktigt att leta efter det borttappade fåret så att de övriga 99 lämnas i öknen. När det borttappade fåret hittas då är glädjen stor, så stor att de samlas till fest för att glädjas tillsammans.
Precis så söker och gläds Gud över oss. När vi trevar och söker i våra liv har Gud redan sökt oss. När vi känner oss förlorade är vi redan återfunna hos Gud. När vi känner oss övergivna och inte upplever att Gud går bredvid oss – det är då Gud bär oss.
Varför gick vi bort att söka dig som alltid hos oss var?
Ljuset såg vi, men vi såg ej dig som ljusets klädnad bar,
visste ej att i vårt mörker allra närmast oss du var.
Speglingar vi såg och följde, sökte dig i deras glans,
hörde ej ditt svar som före våra rop och frågor fanns,
såg ej nyckeln som vid tröskeln låg och väntade vår hand.
I vårt stängda hus du sökt oss. Ingen visste du var där.
Men när brödet bryts och delas vet vi plötsligt vem du är.
Inte du, men vi, var borta. Du är alltid bland hos här.
(Sv.Ps 531)
Anna Lundgren, präst
Lämna ett svar