Jag var på konsert förra helgen, och såg U2 i Köpenhamn. Det var den sjätte gången jag ser dem live, första gången var 1993. Det är som att vi firar silverkonsertbröllop, jag och de irländska grabbarna. De har följt mig genom hela mitt vuxenliv, och flera av deras sånger har blivit temamusik för mitt livs stora händelser.
Jag var inte ensam där på arenan. 16000 personer hade vallfärdat dit för att lyssna och se, en del från andra sidan jorden. Och bandet levererade, som de alltid gör, en blandning mellan ett religiöst väckelsemöte, en politisk manifestation och en helt vanlig arenarock-konsert. Starka bilder av krigshärjade städer och överfulla gummibåtar på Medelhavet blandades med blinkande ljus och allsång. Vi dansade, hoppade och sjöng, och emellanåt höll vi om varandra och grät. Och när jag åkte därifrån var jag helt urlakad av känslostorm och intryck, mör i hela kroppen.
Budskapet som Bono, sångaren, predikar är ett av gränslös kärlek, av omsorg för de svagaste, av kamp för det goda. Och det är inte okomplicerat, för han som talar är en stormrik vit man, som skatteplanerar och investerar och flyger runt världen, samtidigt som han pekar på vikten av att kvinnor hörs, att miljön vårdas, att vi alla har ett gemensamt ansvar finansiellt och etiskt för att den här världen ska klara sig. Naturligtvis har Bono många gånger blivit anklagad för hyckleri, och nog finns det ett visst fog för det.
Men det är få av oss som lyckas vara alltigenom konsekventa i vår etik och moral, som verkligen lever som vi lär. Och kanske är det som allra svårast att göra det när vi lever i en privilegierad del av världen, med en medelinkomst och generell levnadsstandard som vida överstiger de flestas.
Precis den svårigheten pekar Jesus på där framför skattkistan. Många rika gav mycket. Där står Bill Gates och Bono och alla de andra filantroperna, de som skänker mycket. Men de är alla överträffade av en fattig änka som ger allt. En gång läste jag att de som ger mest till välgörenhet är studenter och pensionärer, det vill säga de som har minst att ge egentligen. De som själva behöver hjälp är också de som ofta ger.
Finns det då något hopp för oss relativt rika? Alltid. Rikedom och privilegier är skygglappar, stötdämpare inför den här världens hårdhet och smärta, men de hindrar oss inte från att få Guds nåd och kärlek. Vi har fått stora gåvor att förvalta, och med det följer stort ansvar. Och många möjligheter att be om, och få ta emot, förlåtelse för de gånger vi misslyckas. Det gäller att välja rätt förebilder.
Så även om U2s musik har varit min ständiga inspirationskälla och stöd, vill jag helst följa änkan. Även om jag respekterar och är glad över Bonos engagemang och patos, är det änkans skärv som imponerar på mig. Idag blir min bön: ”Herre, hjälp mig ge mer än av mitt överflöd”, tätt följd av ”Herre, hjälp mig när jag inte vågar”. I Jesu namn. In the name of love.
Lämna ett svar