23:e söndagen efter trefaldighet, 30 oktober
I vårt innersta finns det finaste frö av det liv Gud skapade i oss. När detta liv som finns djupt rotat i oss uppstår på nytt, börjar försoningens väg. Gud tror på oss människor! Och vi kan stolta bära namnet människa.
Jag minns ett bra samtal i svensk television i början på året. Ett samtal där den som ställde frågor lyssnade intresserat på den som svarade och delade ett stycke av sitt liv. Ett inte så ofta förekommande personligt samtal. Journalisten Anna Hedenmo intervjuade en av Sveriges kulturpersonligheter i programmet Min sanning. Samtalet handlade om mannens liv, hur han mobbades som barn och om hur han som ung aldrig kände sig nöjd med sitt utseende. Han berättade också om hur han på senare år levt med en smärtsam ryggskada som inte ens morfin hjälpt mot och hur detta påverkat hans liv. Han berättade även om den aktuella livskris han befann sig i just då, hur hans äktenskap nyligen gått i kras och om sin förtvivlan över detta. Trots allt detta ville han samtidigt också förmedla hur tacksam han var över allt gott som livet gett honom.
Mot slutet av programmet fick han frågan vad han tänker är meningen med livet. Ingen lätt fråga för någon av oss. Han hade inte heller något självklart svar. I stället uttryckte han sig ödmjukt: Meningen med livet är att till slut försona sig med hur det har varit, och att allting var gott.
Att försonas med sig själv. Att försonas med sitt liv. Och med andra. Så här blev mitt liv. Och se att det trots allt var gott. Ofta lättare sagt än gjort, för den med djupa ärr eller öppna sår. Men eftersträvansvärt. Och möjligt. Men det är sällan möjligt på egen hand eller utan stöd. Och det kan ta lång tid.
Jag tänker att Gud som gett oss livet, alltid har sitt ansikte vänt till oss människor. Både när vi känner oss trygga och när vi famlar. Den Gud jag tror på ser ömsint på mig när jag tar ny sats, om och om igen. Tar nytt ansvar. Jag vet att bönen hjälper mig till försoning, att försonas med mig själv och med andra. Bönen kan ge frid i mitt inre och ge mig ork att arbeta för fred i en söndrad värld. När jag ber mitt hjärtas bön sker något med mig. När vi tillsammans formulerar våra böner vet jag att det händer något med oss. Vi upptäcker vår plats i tillvaron, bland andra. Bön har förändrat samhällen. Bön har motverkat splittring och rädsla människor emellan och fått mörka minnen att blekna.
I helgen lyfts temat försoning i våra kyrkor. Det är angeläget att komma samman och tillsammans våga hoppas på att rättvisa, fred och försoning är möjligt även i en mörk och grym värld. Många kyrkklockor har ringt i Sverige under denna vecka som ett tecken på omtanke och bön för Syriens krigsdrabbade folk och som ett tecken på att kyrkan aldrig överger hoppet.
Genom historien har vi många gånger sett hur människor orsakat splittring, förtryck och ondska. Men historien har också gett oss goda exempel på att det finns andra vägar. Vägar bort från vanmakten. Vägar som kunnat byggas genom människors hopp och arbete.
För mig är nattvarden en påminnelse om att jag är sedd, omsluten och upprättad av Gud. För andra kristna kan ett dopljus vara en påminnelse eller ett kors i ett halsband. I vårt innersta finns det allra finaste frö av det liv Gud skapade i oss. I alla människor. När detta liv som finns djupt rotat i oss uppstår på nytt, börjar försoningens väg. Gud tror på oss människor! Och vi kan därför stolta bära namnet människa.
Marie Nordström, medarbetare på Svenska kyrkans kansli i Uppsala
Lämna ett svar