Det är i ett vägskäl Jesus blir avbruten. Mitt i steget. Vägarna drar åt olika håll. En människa kommer springande. Utan några artigheter, eller kanske med den finaste av artigheter, faller han på knä. Hans innersta fråga blir sagd innan vare sig han själv eller Jesus hinner tänka efter.
Han har tampats med livet. Han har lyckats med mycket och han har missat annat. Blivit sårad och blivit uppskattad. Sådär som folk har det mest. Men på sistone har det vanliga inte räckt för att vardagsglädjen ska infinna sig. –Fanns det inget mera? –Var det här allt? Han vågar knappt tänka sina frågor, än mindre säga dem till någon. Det är inget man talar om vid fikabordet. Det där med livet. Vad är det för mening med alltsammans? Leder livet till något mer än det som syns? Tar det bara slut en dag?
En enda fråga famnar hans brottning och tysta undran. Han känner knappt igen sin egen röst när han säger:
-Vad ska jag göra för att vinna evigt liv?
Universum håller andan i en evig sekund när det är sagt. Vad ska hända nu? Han får det svar som han redan har och en suck hörs från mötet i vägskälet. Jo, han vet att de gamla budorden är ledstjärnor. Jo, han har orienterat efter dem sedan han var ung. Jo, det där är nog bra…
I den sucken ser Jesus på mannen med kärlek. Som om sucken behövs för att allt ska bli stilla. Tillräckligt stilla för att det riktigt viktiga ska höras:
–Men för att hitta skatten du söker behöver du sälja det du äger, ge det åt de fattiga och sen ska du komma och följa mig! Ta bort och få undan det som står i vägen!
Det är det sista svar mannen vill ha. Hans uppsyn mörknar, för att han äger mycket. Och därför är svaret det svåraste av svar. Vem vill kapa den trygga livlinan? Det kan väl inte vara klokt!
Det står att mannen bedrövad går sin väg. Vi ser honom inte mer. Men Jesus ser på honom med kärlek. Jesus står i sitt livs vägskäl när en människa kommer springande. Mitt i vägskälet blir beslutet självklart. Han ska fortsätta se på den här mänskan med kärlek. Också när den här mänskan går berövad bort och inte förmår välja det som skulle ge honom liv.
-Vad? säger lärjungarna och det är tur att Jesus ser också på dem med kärlek för de fattar inte mycket. (Den här gången heller).
–Hur ska det här gå till?
–Du säger att det är lika svårt för den här mannen att finna livets skatt som det är för en kamel att komma genom ett nålsöga!
-Det är just det som är grejen, svarar Jesus så att det hörs ända till våra lyssnande öron. Det är därför jag tar vägen som är din väg. Det du inte ser nu tar jag med på meningens väg genom tiden.
Några rader senare i Markusevangeliets berättelse har Jesus tagit stegen in på kärlekens väg som tar oss med genom död till liv.
Men innan det hade det här hänt: En människa hade kommit farande med allt sitt till honom. Där och då bestämmer sig Jesus för att fortsätta se på honom med kärlek. Den människan är du och jag. In i döden ser han oss med sådan kärlek att det enda som blir kvar är liv.
Lämna ett svar