Mamma, mamma, var är vi? säger en ivrig röst och drar i sin mammas jacka. Mamman ser honom i ögonen och säger lugnt: Vi är snart i Nykvarn. Pojken nöjer sig inte, utan frågar igen: Men är vi inte hemma snart, mamma? Mamman suckar och går igenom vilka stationer som tåget ska passera: Nykvarn, Läggesta, Strängnäs och sen är vi hemma.
Vi står på tröskeln till att fira något underligt: ett barn som föds i ett enkelt stall, bland djur och halm. Ett barn som föds till trötta och slitna föräldrar. Ett barn som skulle komma att förändra hela världshistorien. Mitt i vintern föds Gud som ett försvarslöst barn till världen. Där i stallet tänds hoppets ljus.
Varför återgav jag då dialogen från tåget? För att det finns något i blicken hos en mamma som ser på sitt barn. Det finns något i en mors tålamod. Hur många gånger var Maria arg på sin son? Hur många gånger testade Jesus inte sin mors tålamod? Sådär som barn gör om de litar på att mamma aldrig kommer överge dem.
Genom Maria förstod Gud hur stark en moderskärlek kan vara. Gud såg hennes glädjetårar där i stallet och kände hennes sorgetårar vid korset. Maria bar honom och skyddade honom. Maria, den modiga unga kvinnan som sa sitt Ja till att bli Guds moder. Modet hos Maria är ett föredöme för de flesta, både mödrar och oss andra. Hon tycks inte tveka, utan hon lägger sitt liv i Guds händer.
Välsignad är du mer än andra kvinnor och välsignat det barn du bär inom dig, säger Marias kusin Elisabet till henne. Hur reagerar Maria? Inom sig bär hon barnet och framför henne står Elisabet gravid fastän hon egentligen borde vara för gammal. Det står inget om hur Maria tar emot det som sker. Men senare står det att hon tog det till sitt hjärta och begrundade det. Det kan tolkas som att Maria står passiv, men jag tror att det är tvärtom. Maria är med, hon lyssnar och tar emot Guds vilja. Salig hon som trodde, ty det som Herren har låtit säga henne ska gå i uppfyllelse.
När Gud griper in i världen står Maria med öppna händer och ett villigt hjärta. Det är inte vår uppgift att bestämma när och var Gud agerar, det förstår Maria. Vår uppgift är att ta emot det Gud vill ge. Vi är inte alla kallade att med vår famn skydda barn men vi är alla kallade att söka Guds vilja. Just nu och just här vill Gud gripa in i våra liv, leda oss på sina vägar. Låt oss med Maria som förebild ta emot Gud utan tvekan.
Än en gång hör jag rösten: Mamma, mamma, var är vi? Maria svarar: Vi är snart där. Snart står vi bland halm och djur på platsen där himmel och jord möts i ett litet barn i min famn. Vi är snart där, förbered dig att ta emot Gud i ditt liv och i ditt hjärta – han vill något med ditt liv såsom han ville stora ting med mitt.
Lämna ett svar