”Cause if you like it, then you shoulda put a ring on it
If you like it, then you shoulda put a ring on it…”
Beyoncés låt Single Ladies strömmar genom trädgården. Min yngsta dotter älskar den. Föräldraskapets dubbelhet: Jag älskar att hon har favoritmusik, men hoppas att hon ska hitta en annan låt snart. Beyoncé har sin charm, men det är sjuttonde – artonde nu – vi lyssnar till den.
”Får jag sminka dig?”
”Om vi stänger av musiken kan vi prata också.” Den gubben gick inte.
”Jag blir liksom inspirerad av musiken.” Så vi lyssnar vidare medan hon sminkar.
I cried my tears
For three good years
You can’t be mad at me.
Runt genomlyssning tjugofyra är jag definitivt trött på låten, men jag kan inte låta bli att älska när hon säger:
”Mamma! Hon sjunger om en RING! Jag ska måla en RING på dig!”
If you like it then you shoulda put a ring on it, bekräftar låten.
Det där lyssnande efter vad som sjungs, om det har någon mening, det har hon från mig, den förenar oss, även om musiksmaken skiljer. Att måla ringen kräver för mycket koncentration. Hon stänger av musiken.
Aaah.
Den ljuva tystnaden, endast avbrutet av det distinkta, lite kladdiga, ljudet av en sexåring som smetar läppstift på mina kinder.
”Ååååå vad du är fin mamma.” Hon sminkar också sig själv, och tycker att vi ska åka och äta glass, nu när vi är så fina. Jag vill inte riktigt, med läppstift i hela ansiktet.
Men. A mom’s gotta do what a mom’s gotta do.
Vi sätter på oss cykelhjälmarna och när vi gör det får hon syn på sin spegelbild i köksfönstret. ”Mamma! Så här KAN vi inte se ut! Inte bland FOLK!” Lättnaden övermannar mig.
Vi går in och tvättar oss rena. När vi ska åka kommer tonårssonen ut ur huset, går fram till studsmattan, vrider på Spotify och konstaterar ”Beyoncé! Hurra! Mamma, har du hört den här låten?”
Vi cyklar iväg, kanske lite snabbare än vi hade gjort utan studsmusik. Plötsligt övermannas jag, så som föräldrar ibland gör, av den där kärleken. Den där tårögda, sentimentala, världsförändrade kärleken. Kanske är det Beyoncés röst som nått fram, men mer sannolikt är nog att föräldrakärleken brustit ut i full blom. Den som alltid sitter i mitt hjärta som ett ständigt tecken, lika närvarande oavsett om vi är glada eller ledsna, smutsiga eller rena.
Det är något med den där kärleken. Vi blir en del av ett större flöde, droppar i en flod som kommer från Guds kärlek och innehåller varje människa som älskar och blir älskad. Den sortens kärlek som tvättar oss av oss det som klistrats på oss och gör oss rena som det där vattnet.
På söndag firar vi våra dop. Vattnet som tvättar oss rena, håller oss samman. Kärleken som håller oss samman, tvättar oss rena.
Tack, Gud, för kärleken. Och för kärlekens tecken: vatten. Ren kärlek.
Charlotte Frycklund, präst
Lämna ett svar