Tankar inför andra söndagen efter trettondagen, 17 janunari
Vissa har tagit med sig plastdunkar för att ta med sig vattnet hem. Man fyller på och kånkar in i bilen. Så gott är det.
Varje dag passerar jag en källa längst vägen. En riktig källa där vattnet rinner upp ur marken. Det står ett par stora gamla pilar runt källan som ger skugga under sommaren när det kylda vattnet rinner upp. Och det smakar gott. Gudomligt gott. Platsen med källan har funnits länge. Och så länge man kan minnas har människor tagit sig dit för att dricka vattnet vid källan.
Det står ofta bilar parkerade längst vägen vid källan. Det är personer som har stannat till och vill dricka. Vissa har tagit med sig plastdunkar för att ta med sig vattnet hem. Man fyller på och kånkar in i bilen. Så gott är det. Vissa säger att det är läkande att dricka vattnet ur källan.
Det är märkligt att en vattenkälla vid några gamla pilar fortfarande kan spela en roll i våra liv. Att det kan göra så att man stannar upp och tar med det i dunkar. Källvattnet är gott och det finns något grundläggande i att dricka det. Man klunkar i sig av vad skapelsen ger. Man står i direktkontakt med livet själv. Jag lever av det gudomligt goda vattnet.
Jesus möter en kvinna vid Sykars brunn i söndagens text. Möjligen hade hon inte så mycket hopp kvar på livet. Nu försöker hon bara leva, från dag till dag. Hon smiter dit till brunnen för att hämta vatten när ingen annan är där. Samtalet med Jesus rullar igång och man går snabbt in på väsentligheterna. Hur är det med dig egentligen?
Ur vilka källor dricker jag? Vilka ger mig liv?
Under livet dricker vi ur olika källor. Vi förser våra liv med olika saker. Vissa smakar gott andra inte. Vissa sticker ut och andra är helt ointressanta. Vissa vill vi aldrig återvända till. Finns det något vatten som gör att jag upptäcker källan hos mig?
”Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv”, säger Jesus under samtalet med kvinnan vid brunnen.
Det förändrar henne. Hon tror knappt på vad hon hör. Samtidigt längtar hon till det. En dag när törsten på allting äntligen släcks. Den ligger inte långt borta. Inte långt borta från någon av oss. Plötsligt vågar hon hoppas.
Källan vid vägen har funnits länge. Den kommer att finnas länge till. Den ger oavbrutet gott vatten att släcka törsten med. Den fortsätter att flöda och flödar över. Inget kan hindra den och den bara finns där. Människor kommer att fortsätta stanna till och släcka törsten. Längtan efter gudomligt gott vatten kommer alltid att finns.
För innerst inne vet alla att det goda vattnet, det är det jag ska dricka. Det är dit jag ska gå. Det vattnet ger liv.
Fredrik Olofsson
stiftsadjunkt, internationella frågor
Linköpings stift
Lämna ett svar