Hon rör så mjukt hon kan vid gravstenen, det är hennes sons gravsten. Den är hård och skrovlig. Hennes hjärta är också hårt och skrovligt denna dag, när hon är här för att tända det sjuttonde allhelgonaljuset för honom. Hennes röst är skrovlig när hon viskar ”jag älskar dig”. Då, nu, alltid. Kärleken tar inte slut för att livet tar slut.
Varje gång hoppas hon på något sätt att träffa honom här. Det känns som den logiska platsen. Men hans gravsten är som en stängt-skylt. Det är honom hon vill träffa, honom hon vill prata med, men han är aldrig här. Aldrig. Ljuset som hon tänder lyser upp mörkret, men det lyser aldrig upp vägen så långt så att hon kan se honom.
Istället träffar hon sig själv vid hans gravsten, sig själv från tidigare år. Den första gången, när stenen var ny och sorgen gjorde ont överallt hela tiden. Den ljusa kappan hon hade då. Den böjda ryggen, hopplösheten. Ren sorg, hundra procent sorg, bara sorg.
Några år senare står hon rund vid hans grav, gravid med ett småsyskon. Mitt i den existentialistiska skärningspunkten av liv och död. Hon får inte kappan runt sin trettioåttaveckorsmage, men hon behöver dens värme – fryser så, mitt i allt. En intensiv och ordlös bön till Gud om att inte ta fler barn, inte låta någon mer dö.
Hon ser sig själv några år senare: Hon har lämnat familjen och åkt helt själv för att tända hans ljus, stå rakryggad, tacksam, för att han visade henne den kärlek som man bara kan känna för sitt barn. För att han öppnade portar inom henne till världar hon aldrig hade anat. I tacksamhet för småsyskonen, för livet.
Hon ser sig själv igen, för bara några år sedan – en tung kväll igen. Regnjackan uppknäppt, låter regnet blöta ner hela henne. Regnet och tårarna rinner, ohejdbara, oväntade. Sorgen gör så, den övermannar oss, kommer till oss när vi tror att vi är säkra för den. Så himlen gråter och hon gråter och sorgen är stark, evig och omöjlig, överväldigande som kärleken.
Hon ser sig själv i alla åldrar, alla år. Alla tankar och känslor och förvirringar och tomheter. Hon ser sig bara på ryggen, men den bär så många olika saker. Den har burit tungt under åren. Och nu får den bära detta: Hon ser sig själv, men hon ser inte honom.
Hon kommer hit varje Allhelgona. Hennes ljus lyser för honom, men det når aldrig så långt att hon ser honom. Hennes ljus blir ett ljus av många, många flämtande lågor – tillsammans bildar de en matta av ljus. Den är så stark, lyser så mäktigt, det borde gå att se den från höga höjder, kanske från himlen.
Hon kan inte se honom, men hon och andra sörjande skickar ett budskap till himlen ikväll: ”Vi tänker på er med värme, vi lyser upp varandras mörker, vi bär sorgen.”
När hon reser sig upp från graven finns det hopp i hennes hållning. Det blir så tydligt denna kväll att Gud finns här, mitt bland alla ljusen. Att Gud inte bara finns här, utan även där han är, hennes son, även där de som inte längre lever är. ”Gud är inte en Gud för de döda, utan för de levande, ty för honom är alla levande.” De gamla bibliska orden far genom hennes huvud, en tröst, ett hopp, en gudomlig insikt.
Hon och hennes son förenas inte vid en gravsten, inte här på jorden, men de förenas i Gud och Guds kärlek. Och det är ett ljus som räcker emellan dem.
Lämna ett svar