Är det inte lov snart?

Det är måndag morgon. Jag sitter vid frukostbordet med mitt yngsta barn. Lite morgontrött och less på att livet under senaste året varit begränsat av en pandemi som aldrig verkar ta slut.

”Pappa” suckar han, ”är det inte lov snart?”. Jag vänder mig till honom och svarar: ”Snart är det lov. Bara två och en halv vecka kvar”. Jag funderar en sekund och lägger till: ”dessutom så lättas restriktionerna upp lite vid månadsskiftet. Då kan vi kanske börja träffa några vänner igen”. Han tittar upp från sin flingskål och svarar: ”jaha, men hur ska det gå?”. Mina tankar drar igång.

Ja, hur ska det gå? Nu när inte bara sommar, skolavslutningar eller nalkande semestertider är på gång, utan det försiktiga återöppnandet av det svenska samhället. Det känns konstigt att att ett nationaldagsfirande eller en gudstjänst för över 8 personer var olagligt förra veckan, men nu till helgen helt plötsligt går att tillåtet med lite avstånd och maxantal?

Hur känner jag för det här? Hur ska det gå nu när det vi längtat efter äntligen händer? Det känns som första dagen på sommarlovet och att kroppen behöver ställa om från att vakna tidigt varje dag. Det känns som att Nikodemus fråga till Jesus om hur en människa kan födas på nytt är enormt passande. Hur ska vi börja om? Vart ska kraften komma ifrån?

Omställning tar tid. Att bearbeta invanda beteenden, förlust, rädslor och till och med ångest efter det tuffaste året på mycket länge, det är inte något vi människor gör från ena dagen till den andra. Men precis som i resten av livet så får vi som kristna lita till att vi inte möter förändringar ensamma.

Året som varit, den kommande sommaren, lättade restriktioner, alla sådana förändringar speglar det löfte som Jesus gav sina lärjungar tillsammans med uppmaningen att döpa. Att han skulle vara med oss. Vara med alla som genom dopet föds på nytt, till tiden slut.

Exakt hur det ska gå till vet ingen. Vinden blåser, som Jesus svarade Nikodemus, vart den vill. Men vem jag får gå med, vems spår jag får följa nu när saker och ting förändras, det vet jag. Den som lovat att vara med oss alla dagar. Den Gud vars namn jag är döpt i, född på nytt i, lever och är till i.

Jag tittar på mitt barn en sekund och svarar: ”Det kommer nog att gå bra. Lite ovant i början, men det kommer att gå bra. Vi möter det tillsammans”.
Mitt barn tittar tillbaka på mig och ser plötsligt piggare och gladare ut. ”Då kanske vi kan träffa farmor och farfar, och kusinerna?” svarar han. ”Vi siktar på det” säger jag med ett uppriktigt leende, och känner att glädjen sprider sig. Kanske blir det än bättre sommar trots allt.

Vi ber:
Gud, du som föder oss på nytt och ger oss kraft till förändring. Var med oss nu när vårt samhälle öppnar sig. Hjälp oss att agera klokt i omtanke om varandra. Ge oss kraften att bryta isolering och ensamhet. Låt din goda Ande leda oss och ge oss hopp.
Amen.

Andreas Sundström, Präst i Svenska kyrkan