-Kom, sa barnet och tog min hand, och vi gick iväg en bit. Vi satte oss ner vid på ett par pyttesmå stolar, sådana som gör att en vuxen människa nästan sitter med sina knän upp till hakan.
På det lilla bordet var det prydligt dukat för fika. Barnet frågade vad jag vill ha i min kopp, kaffe eller saft. Jag blev serverad det allra ljuvligaste osynliga kaffet till en helt makalöst god chokladtårta i trä. Där satt vi barnet och jag och pratade om livet. Vi delade en måltid och utbytte erfarenheter om allt från fotboll till hur det känns att längta efter en släkting vi saknar.
Det där händer ganska ofta i mitt jobb: att jag får sätta mig ner och prata om livet med barnen. Kanske inte alltid vid ett fikabord som jag alldeles uppenbart är för stor för, dett kan vara innan ett dop av ett syskon, eller inför en begravning av en äldre släkting, eller mitt i vardagen på någon av verksamheterna i församlingshemmet. Med en stor mängd kärlek och lekfullhet delar ett barn med sig av sina tankar och bjuder på fika och konstverk, och säger ifrån mot det som inte är rättvist.
Dessa stunder lär mig mycket ofta mycket, och jag bär dem med mig som små diamanter i min inre skattkista. Jag tycker också att de lär mig något om livet och vad det är att leva i Jesu efterföljd. För jag tänker att det är ett av mina uppdrag som Kristen och präst att leva just så, som Jesus vill. Och det gör vi inte för oss själva, vi lär oss av varann. För vi är alla kallade att vara Jesu lärjungar.
Barnet verkar ha en av nyckel till min förståelse av vad det är att leva i efterföljd. För de gör det där kärleksfulla handlingarna, de talar sanning om livet och de säger emot mot orättvisor. Med stor lekfullhet kan barnen bjuda in oss för att dela allt det där – och vi får smaka på det osynliga kaffet.
Men jag tänker också att barnen blir förebilder på att annat sätt när de tar oss i handen och ber oss att följa efter. Vi vet inte var vi ska och vi får vila i att barnet leder oss till en viktig plats. Vi får öva oss i att släppa taget om kraven och kontrollen och ta den lilla handen och följa med.
Kanske var det Jesus menade när han bad barnen komma till honom och sade till oss vuxna att vi skulle vara mer som barnen. För vi får nyfiket följa efter och i Jesu efterföljd sprida kärlek, dela en måltid och säga ifrån mot det som känns orättvist.
Så där sitter jag på en alldeles för liten stol, smuttar på det ljuvliga kaffet, mätt efter en stor bit chokladtårta och talar om livet. Om hur en bra kompis ska vara, till exempel. Jag har tagit handen, följt efter och inspirerats. Och där och då kan jag ana en glimt av himmelriket mitt ibland oss.
Lämna ett svar