Tio, nio, åtta, sju, sex, fem, fyra, tre, två, ett! Så kysser de varandra på en balkong, med nyårsfyrverkerier som hörs och syns bakom dem, omgivna av människor som skrålar och skålar och firar in det nya året.
Känner ni igen klassiska scenen? Den återkommer i en mängd av filmer, kanske framförallt de amerikanska ”holiday” filmerna. Det är olika skådespelare och olika platser, men scenen är i stort sätt den likadan. Den kan både inleda och avsluta filmen, den där scenen som blir en bild för kärleken och förväntan inför det nya året. Nu börjar det, snart är det dags, ett nytt år och en ny chans.
Hur ofta återspeglar filmscenen verkligheten? Visst kan nyårsafton vara full av förväntan, fyrverkerier och en och annan kyss. Men den kan också vara allt annat än just det… Den kan vara ensamt, mörkt och fyllt av ånger över det som inte blev. Över allt som vi misslyckades med.
I Lukasevangeliet finns en av Jesu liknelser. Det är en man som har ett fikonträd, fikonträdet bär inte frukt och har heller inte gjort det dem senaste tre åren. Ägaren till trädet vill hugga ner det, jämna det med marken för att det inte längre ska ta upp plats i vingården. Men trädgårdsmästaren ber om att ge trädet ett år till. För då ska trädgårdsmästaren gräva runt trädet och det näring vid rötterna så kanske det kan komma att bära frukt.
Ett år till… Nu står vi här och dörren inför nästa år står på glänt och ingen av oss vet vad som väntar där på andra sidan tröskeln. Vissa av oss står och kikar in på det som gläntar med iver och förväntan. Nu är det dags, nu gäller det, nu ska alla drömmar och förhoppningar slå in. Några andra av oss kikar in med viss tillförsikt, kan det verkligen vara nu det händer. Kanske om jag bara försöker lite… Så finns det några av oss som står på ett avstånd, avvaktande. Kan det nya året verkligen ha något att komma med, vi vet ju hur det blev i år… Alla förhoppningar sandades ju innan vi ens börjat.
Ett år till… Jag tänker att trädgårdsmästaren i bibeltexten är en bild för Gud. Gud som kämpar för att ge oss ett år till, Gud som vill gräva runt våra rötter, ge näring och tid, för att Gud vet att vi kan ge frukt. Det är inte vår produktivitet eller vad vi åstadkommit tidigare år som det handlar om. Gud vill vårt bästa och finns vid vår sida alldeles oavsett det.
Jag tror att, oavsett om vi vågar tro på förändring eller om vi har svårt att se att det kan bli ljusare, så kliver Gud över tröskeln till den nya året med oss och håller vår hand.
Så när vi är där före tolvslaget och räknar ner tills klockan slår tolv, så kanske det inte heller denna gång kommer likna filmscenerna, eller så är i år den gången det gör – det vad vet jag. Men kanske spelar det mindre roll, det som spelar roll är att Gud står där bredvid oss och viskar: ”Jag finns här för dig. Ett år till!”
Lämna ett svar