Varför älskar jag Maria?

Jag har funderat över varför jag älskar henne så. Varför hon berör mig så djupt.

Jag har stått bland mumlande ortodoxa gummor i rökelsemolnen vid hennes grav i Jerusalem.

Jag har knäböjt med pilgrimerna i kyrkorna byggda ovanför källsprånget i Lourdes i södra Frankrike, där hon visade sig för Bernadette, och i helgedomen i Fàtima i Portugal, där tre barn ska ha mött henne. Och jag längtar tills den dag jag kan besöka Guadalupe i Mexiko, där hon visade sig för bonden Juan Diego Cuauhtlatoatzin en vinterdag år 1531.

Jag har burit hennes bild runt min hals, på t-shirts, och numera också på min överarm, och i mitt hem finns hon avbildad både här och där.

Och sångerna om henne är alltid de som jag nynnar mest.

Hon har alltid funnits med i mitt liv, ända sedan min mormor gav mig halsbandet, och jag senare fick ärva en tavla med hennes bild. Så kanske är det ändå inte så konstigt att hon känns närmare mig än någon annan i de bibliska berättelserna, än någon annan i den kyrkliga historien. 

Maria, min namne, min vän, min förebild, min mor, min syster. 

Maria, Herrens moder, den högt benådade.

”Varför älskar du jungfru Maria, du som är protestant?” frågade mig den franske munken i ett kloster utanför Lourdes för några år sedan. Och jag svarade, på min stapplande skolfranska: ”För att hon är modig, och stark.” Bredvid mig nickade en ung schweizisk kvinna. Men munken sade: ”Och mild.” Jag log. Och svarade: ”Ja, förstås. Men mest för hennes mod.” Han log inte, utan upprepade: ”Mild.”

Och jag tror att han hade rätt i att det inte bara är Marias mod och styrka som är anledningen till att jag älskar henne. Men jag tror att hennes mildhet, om den nu någonsin funnits, inte heller är anledningen. Jag tror att jag älskar henne för att hon gör det möjligt för mig att närma mig Gud som den jag är. Hon öppnar vägen, med all sin kraft, sin profetiska röst, sin förvissning, och sin vanlighet. Hon gör det möjligt för mig att samtidigt acceptera Guds vilja för mitt liv, och tala kraftfullt om Gudsriket som ska komma med rättvisa och fred.

Jag tror att jag älskar henne för att hon också visste vad det är att vara kvinna i den här världen. För att hon visste vad det är att vara förälder, med all den rädsla och förundran det för med sig.

Jag tror att jag älskar Maria för att hon håller upp en spegel för mig, och säger: ”Se, här är du. Du kan. Du vågar. Du får. Jag är med dig hela vägen, jag har gått före dig hela vägen. Och se, jag ger dig mitt barn. Älska honom, som jag älskar honom, och ge honom vidare åt världen. Du kan.”

Ja, kanske är det till slut den största anledningen till att jag älskar Maria. För att hon gav oss Gud.