Livet är både ock, verkligen. Ena dagen är det semla och andra dagen är det fasta. Ena månaden är elräkningen astronomisk och andra dagen är den hanterbar. Och vissa dagar kan det vara helt olika fast samtidigt. För solen kan skina och värma ens sinne, samtidigt som människor dör i jordbävningar. Och jag som har flera barn kan ha ett barn som mår toppen och ett annat som inte mår något vidare.
Kyrkoåret går också från det ena till det andra. I söndags när det var fastlagssöndagen handlade det om Kärlekens väg. Sen kom Askonsdagen, när vi skulle påminnas om att vi kommit ur jord och ska bli jord igen. SEN, som om det liksom inte var nog, kommer temat ”Prövningens stund”. Och där är vi nu till helgen. I prövningens stund. Den bibeltext som är i centrum är när Jesus drevs ut i öknen och sattes på prov av Satan. I 40 dagar.
Det är verkligen från det ena till den andra, för i bibeltexten i Markusevangeliet har det handlat om Jesu dop, när anden kommer och säger att han är Guds son. Och från det: direkt ut i öknen.
Jag tycker synd om Jesus i den där situationen. Det känns som att han kunde fått njuta lite längre av det där med dopet. Och sola sig lite mer i glansen av att ha blivit identifierad som en speciell människa – Guds son. Innan han blev utskickad 40 dagar i öknen.
Det är som att städa inför en fest och vakna dagen efter och få börja om städandet.
Livet är både ock, till och med i Bibeln. Från det ena till det andra, men också parallellt. Som när Maria fick veta att hon skulle bli mamma till världens frälsare. Det blir fint, sa ängeln, men det blir också riktigt tungt.
Det är väl egentligen fullt rimligt att livet i Bibeln är som livet i stort. Vi lever ju på här nuförtiden, precis som dom levde på dåförtiden. Livet är ju inte antingen det ena eller det andra. Ibland går det snabbt från det ena till det andra, ibland går ljuset och mörkret liksom parallellt. Inget är svartvitt. Oftast blandas livets färger så att helt nya, oförutsedda, färger uppstår.
Det som är skillnad på den vardag som dom flesta av oss befinner oss i, och det skrivna ordet i Bibeln är, att allt i den boken är färgat av en Gudsnärvaro som förutsätts. Att vare sig det är härligt eller förskräckligt så är Gud med på något sätt. Som en kontinuerlig samtalspartner, som någon att tacka eller ifrågasätta eller vara arg på. I mångas vardag tror jag att det inte är så. Att när det är tungt kan det kännas som att Gud är långt borta. När prövningarna läggs på hög känner vi oss ensamma. Kanske kunde vi lära oss just det av Bibelns människor. Att förutsätta att Gud är där (eller här) någonstans. I livets både ock. På olika sätt. Att Gud klarar våra frågor och vår ilska. Att Gud är med i tentan och i glädjen efteråt och i den nya kursens början. Att Gud är med i det härliga, det mörka och när det ljusnar igen.
Gud. När mitt liv pendlar mellan semlor och fasta. När sorgen och glädjen går som parallella stråk i mig. Var med mig i trötthet och livslust. Tack. AMEN.
Lämna ett svar