Molnens bilder

Jag vill vara kvar i det här ögonblicket för alltid, allt känns så självklart,  sa hon när hon samtidigt tog tag i handen bredvid henne.
De låg och kollade upp mot himlen där sommarmolnen svävade förbi. De hade sett moln i massa former. Ett som såg ut som en enhörning som galopperade förbi, ett som ett surrande bi och ett som dem tyckte såg ut som Jesus. De hade fnissat och skrattat. Allt hade känns solkart var de var påväg i livet. Det var en stund av klarhet, en stund av helighet. Som en film när allt faller på plats. De båda visste ju såklart att det inte var möjligt, men just nu ville de inte lämna ögonblicket.

Kanske har du känt en liknande situation i ditt liv. En stund av helighet som du inte vill lämna. Ett ögonblick när du känt här vill jag stanna. Kanske var det när du höll ditt nyfödda barn, kanske var det din första kyss, eller första gången du tog emot nattvarden. Ögonblicken är många då det känns som att det himmelska når igenom, men dem kan också kännas flyktiga och vi önskar att vi kunde hålla fast vid dem.

I Bibeln finns ett sådant tillfälle beskrivet i händelserna vid Förklaringsberget. Tre av lärjungarna, däribland Petrus, följer med Jesus upp på ett berg. Jesus börjar be och under tiden han ber förvandlas han. Så uppenbaras Mose och Elia med honom. De tre lärjungarna får vara med och bevittna detta. Petrus säger till Jesus att det är bra att dem är med så dem kan bygga hyddor åt dem. Han vill stanna i ögonblicket, men det går inte. Mose och Elia försvinner och plötsligt hör dem en röst som säger ”detta är min älskade son, min utvalda”. De tre lärjungarna blir rädda och talar inte om detta för någon står det.

I det ögonblicket uppenbaras Jesus sanna natur 100% människa, 100% Gud. Petrus vill vara kvar i detta heliga ögonblick. Kanske blir han förskräckt inte bara av rösten, utan av rädsla att detta ska försvinna för evigt. Jag tror kanske fler än jag kan känna igen oss i känslan av att göra allt för att få stanna i ögonblicket-, där allt känns förklarat och självklart. Det går inte, men jag tror att tillfällena ändå alltid kommer vara med oss. På så sätt kan vi påminnas om att Gud, eller stunderna av helighet bryter igenom vår vardag.

Vi får bära med oss dessa händelser i livet, kanske bygga små minneshyddor. och kanske till skillnad från lärjungarna berätta för och dela berättelser med andra. Kanske kan vi då hjälpa varandra att få syn på fler av de små stunderna av helighet att öva oss på att de hur Guds närhet bryter igenom. Små stunder av ljus, och vissa stöder av ett stort självklart sken.

På himlen bryter solens strålar genom molnen. En av de två i gräset pekar på ett av molnen som ser ur som ett ansikte som ler genom ljuset.
– Det där blir min minnesbild, säger hon och reser sig och fortsätter. Jag måste tyvärr gå nu, jag har en tid att passa, men jag kommer bära med mig den här stunden. TACK!