Det kanske inte är så många idag som utbrister ”Jag är en Marta” när vi beskriver oss själva, men jag är en Marta. Jag har svårt att slappna av om inte de uppgifter jag ställt upp för mig först blir gjorda. Innan jag pustar ut och blir närvarande vill jag ha hängt tvätten, plockat ur diskmaskinen, samlat ihop alla saker som spridits ut runt om i hemmet och ordnat matlistan, plockat med återvinningen och slängt den där gräddfilen i kylen som börjar få konstiga gröna små öar i sig.
Jag mår bra av att göra klart saker men ibland blir det som att färdigställandet blir dominerande i mig, jag far som en virvelvind genom hemmet med min synnerligen effektiva,men för andra osynliga, plan för hur saker ska transporteras mellan olika våningar, in i medicinskåpet, ut i förrådet eller till barnens respektive rum. Inte sällan är jag så uppfylld av effektivitetens glimrande egenvärde att jag tycker min familj ”stör” när de hamnar i vägen för min framfart, vill fråga något, ge en kram eller till och med hjälpa till. Ser de inte att jag håller på här!?
Mitt mål om att få klart allt handlar ofta om att jag ska få tid att vara med familjen och samtidigt är det just de jag ärstundtals är rätt otrevlig mot i mitt fejande. Det är som att de inte förstår att det jag gör är för att kunna vara med dem – fast sedan, när jag är klar.
Jesus påminner oss om att stanna upp och se vad vi har framför oss. Han berömmer Martas syster Maria för att hon förstått vad som är det viktiga. Hon stannar upp inför Jesus och sätter sig vid hans fötter, medan Marta bara gnor på och blir sur över att Maria inte hjälper till.
Inte vet hon att det är sista tillfället med Jesus på besök. Om hon hade vetat om det, hade hon då fokuserat på allt hon hade att ordna med?
Kommer mina barn minnas diskbänken som inte längre är belamrad eller pappan som fräser åt dem att han ”måste bli klar med det här först”?
I ett samhälle där ökad effektivitet är det högsta goda behövs motkrafter. Krafter som hjälper oss att se och leva i vardagens relationer. Krafter som hjälper oss att fokusera på det verkligt goda. Som påminner oss att slå oss ned vid Jesu fötter och lyssna till hans ord.
Det betyder inte att vi ska sluta diska, städa eller göra matlistor, tvärtom är de bra att göra, men de kan skymma det viktiga. De ska vara till stöd för livet, inte vara livet.
Vi kallas av Jesus att stilla effektivetens virvelvind för att lyssna till Ordet, att stilla oss till bön och våga öppna oss för det heliga. Kom Jesus Kristus, jag vill vila hos dig.
Att vända blicken från högen av ovikta kläder till barnet som vill visa sin teckning, eller för att titta ut på löven som skiftar färg. Att förundras.
Jag kommer säkerligen fortsatt virvla runt där hemma och vara effektiv i städandet, men jag vill också stanna upp när familjen knackar på min axel. För det är inte bara de som knackar på den, det är även Jesus och han vill att jag, och du, slår oss ned vid hans fötter, lämnar disken en stund och lyssnar till hans ord.
Lämna ett svar