En dag ska du lägga av dig alla krav.
Det kommer att vara en mörk dag. En sådan dag som du tror att du inte kommer att orka igenom, som du inte vill orka igenom. En dag när mörkret tar ifrån dig orken.
Det blir som att allt som skyddar dig bara trillar bort.
En dag ska alla dina självpåtagna regler falla av dig för att du inte orkar med dem. De hjälper inte dig. De har egentligen aldrig gjort det, men nu blir det tydligt. Livet är tillräckligt svårt ändå.
Den dagen kan – måste – du släppa allt det där du burit på: Dina höga krav på dig själv, dina prestationer, dina dåliga samveten. Du ska sätta dig ner, vägra gå ett steg till.
Och då ska allt det svåra du bär på falla som en filt du inte längre behöver, från dina axlar.
Du måste inte vara glad åt saker som inte gläder dig.
Du måste inte vara upprörd över saker du egentligen inte bryr dig om.
Du måste inte tycka att det är bra med sådant du inte gillar.
Och alla dessa måsten ska falla av dig för att du faktiskt inte orkar bära omkring på dem. Tyngden av ditt liv är alldeles tillräcklig, inser du: du behöver inte kunna tolerera dessa andra bördor.
Och då ska du märka att även tacksamhetens tyngd ska falla till marken.
Och så får du sitta där, du kan just inte annat: en stund av tvungen, nödvändig vila.
Och då, i det ögonblicket som tacksamhetskravet lämnar dig, ska det ge plats för en annan typ av tack.
När du inte måste – inte just kan – tacka, när du inte måste tvinga fram känslor, ska ett tack börja sjunga inom dig, först svagt, med tiden allt starkare.
Det ska vara ett tack som inte förbigår det svåra, utan föds ur det. Det ska vara ett tack som inte handlar om att känna efter ifall du har det bra eller inte, ifall du blivit förbigången eller inte. Det ska vara ett tack som inte handlar om din egen betydelse, alls.
Detta tack föds ur dig, men gäller inte dig. Detta tack ska sjunga inom dig: en långsamt växande melodi som – upptäcker du såsmåningom – är en del av själva naturens sång, själva poesins rytm, självaste tillvarons pulsslag.
Det är större än vad du är, bortom vad du är, bortom här och nu.
Det blir mer än ett tack: Det blir en andning. Ett sätt att leva. En tillhörighet som övergår allt vad du själv är och vill.
Men den kommer inte förrän du tappat allt det andra.
Den kommer inte förrän du stannat upp och tvingats släppa taget.
Den kommer inte förrän dina egna krav övergett dig.
Men en dag ska den komma, tacksamheten.
Den ska inte vara din. Du ska istället tillhöra den.
Och det ska, från den stunden, vara din frihet.
Lämna ett svar