Det är Olavsfest 2024 och några mc-pilgrimer från Sverige befinner sig i ett hem i Trondheim. I rummet hörs ett sorl av ljusa och mörka stämmor, på norska och svenska. Vi talar olika språk, vi har olika erfarenheter och yrken och vi kommer från olika kyrkliga samfund och traditioner. Men stämningen i rummet är innerlig, god och hjärtlig. Det finns en stark sammanhållning i gruppen; det finns något som förenar oss och håller oss samman. Och det är viktigare än allt som skiljer oss åt, som kan splittra vår vänskap och gemenskap.
I centrum av vår gemenskap, finns Kristus.
Olikheterna blir inte ett hinder utan berikar vår gemenskap och vi gläds åt det som förenar oss, vare sig det är vår tro, motorcykelintresset eller vårt engagemang i våra respektive församlingar. Gud har skapat oss, gett oss olika förmågor, gåvor och språk och tack vare våra olikheter så blir vår gemenskap mer dynamisk och givande. När vi släpper vårt fokus på vårt ego, det vill säga vårt eget jag, kan vi rikta det dit där det ska vara; på Kristus och våra medmänniskor. Det blir så tydligt när tusentals pilgrimer från hela världen färdas till och möts i Trondheim för att fira sankt Olav, kungen som kristnade Norge.
Det spelar ingen roll vilket samfund vi kommer ifrån, vart vi startar ifrån eller vilket språk vi talar, det är gemenskapen, resan och målet som är det viktiga. Det häftigaste är ändå att få gå nattvardsgång i den gigantiska Nidarosdomen tillsammans med hundratals andra pilgrimer.
Så är vi fast än många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd.
/ Katrin Söderlind, präst
Kommentera det här inlägget