Jag växte upp i ett fromt kristet hem. Det var tryggt och jag levde med barnatrons självklarhet. Med den fysiska världen fanns ett parallellt andligt universum. Jag kunde inte förstå det, men jag trodde att det fanns där.
När vi hörde om Platons idévärld i skolan tänkte jag att det var helt logiskt. Den andliga världen är den enda sanna. Idag ser jag problemen med verklighetsflykt och förakt för skapelsen. Det är inte ett lagbundet samband att man måste fly och hata skapelsen, men det finns en risk att den här världen inte är viktig att försvara. Idag tänker jag att det materiella och det andliga handlar om perspektiv.
En risk är att vi människor blir helt inomvärldsliga. Vi ser det som är mätbart och det vi kan förklara med vetenskap som det enda sanna. Verkligt är bara det som har materiellt innehåll och kan förklaras med naturvetenskapen. Det blir en reducerad verklighet.
Att helt och fullt hänge sig till det andliga, som jag gjorde som barn, innehåller också risktagande. När allt som betyder något endas är annorlunda än det vi känner, blir det lätt slagsida för engagemang för skapelsen och samhällsordningar. Vi kristna riskerar att bli inkrökta i vårt eget och fastna i självrättfärdigande upplevelsedimensioner. Det kan bli en ansvarslöshet.
De kristna visdomstraditionerna tar både kroppens fysiska verklighet och de andliga dimensionerna på allvar. När Jesus ber för lärjungarna som lever i världen och Paulus skriver om köttets och andens natur kan man lätt få intrycket att de är världsfrånvända. Ska vi förstå dem idag är det viktigt att se att de har en positiv syn på Guds skapelse och världen. Deras varningar gäller sådant som leder bort från Gud och bort från ett liv i frihet.
Friheten bygger på gemenskapen med Gud och Jesu uppståndelse. Vår kropp är fysisk och vårt väsen har fler dimensioner. Psyket och själslivet handlar om tankar, känslor och våra val. Min upplevelse är att när jag lägger samman dessa dimensioner är min person något som både har djupare aspekter och som också har förmåga breda ut sig utanför mig själv. Det är den andliga dimensionen.
I den andliga dimensionen finns både kärleken och logiken. Kärleken är varken en kroppslig eller själslig storhet, den är på alla sätt andlig. Kärleken är helt nödvändig för att jag som människa ska leva ett fullgott liv. Gud är källan till kärleken och den flödar tydligt från Jesu förbön, död och uppståndelse. Logiken är också en andlig dimension med vilken vi beskriver universums lagar och materiens beskaffenheter. Logiken tar inte fysisk eller själslig form. Vi använder den för att bevisa giltigheten i ett resonemang, men den går inte att bevisa.
Jesus ber för oss att vi inte ska fastna i världen, utan bevara vår hemvist hos Gud. Det handlar om en balans mellan kropp och ande. I den balansen blir det naturligt att vi kämpar för människors värde och liv.
Läs fler texter av Ulf Söderlind
Läs fler texter om 5 söndagen i påsktiden
Kommentera det här inlägget