Ring din syster!

Gud bryter sig ut ur sin tilldelade tid och plats och börjar dyka upp vid andra tillfällen. När du pratar med din syster i telefon, till exempel. Plötsligt viskar Gud ”Fråga om hennes bil”. Eh – ok? Gud säger, när du sitter och betalar räkningar: ”Ge en hundring till välgörenhet.” Men det här är egentligen inte vår tid, Gud? Fast – ok då. 

Jaha, du har upptäckt att du tror på Gud. Vad gör du nu då?

Du går till kyrkan. Söndagar 11-12, ok. Fint. 

Men Gud verkar inte hålla sig på sin plats. Han bara – dyker upp hela tiden. Du inser att Gud försöker säga dig att det inte räcker med söndagar. OK. Aftonbön? Vad ska du göra? Du tänker på din vän Ylva. Hon har varit kristen längre än du. Vad gör hon? Sjunger i kör, läser kristna böcker. Du kanske ska testa. Hon har ett kors på sig också.

OK. Gud förtjänar det. Hedersplatsen, tronen. Guldet. Du börjar läsa långa böcker om religion och tro. Det är inte kul, men du gör det. Du börjar i en kör. Inte samma som Ylva, hon sjunger så bra. Även den här kören är lite över din nivå – du sjunger bäst när du mimar – men du vill göra rätt.

Så en dag exploderar Gud in i din numera trygga och inrutade vardag.

-Har jag sagt att jag vill det här? frågar han, rätt ilsket, faktiskt, för att vara Gud. Har jag sagt att jag vill att du har tråkigt? Har jag sagt att jag vill höra dig sjunga?

-Gillar du inte min röst? frågar du, ganska ynkligt. Om inte ens Gud gillar ens röst, så är det lite som om ens föräldrar inte sätter upp ens teckningar på kylskåpsdörren. Då är man verkligen inte bra. 

-Jag gillar när du sjunger, säger Gud. Men varför ska du vara med i en kör som du inte trivs i?

-För att… du famlar efter sanningen. För att Ylva gör – För att du skulle bli glad?

-Du är inte Ylva, säger Gud. Jag blir inte glad av det, fortsätter han, lite lugnare. Jag blir glad över – tänk efter. Tänk efter när det har känts bra med mig.

-Eh… när du pratade med mig om min systers bil? Det var längesen, ju, Gud kanske inte ens minns det, men jo, Gud nickar. 

-När jag inte sätts på en piedestal, säger Gud. Då trivs jag. När jag får vara med dig i smutsen och vardagen och livet. Det är så vi ska ha det. 

-Ska jag inte gå i kyrkan heller? frågar du, listigt. Gud suckar, och kanske himlar lite med ögonen. Jo, du ska gå i kyrkan.

Så du slutar i kören, lämnar, med en lättnadens suck, tillbaka låneböckerna till biblioteket, och börjar släppa in Gud i vardagen på ditt sätt. Och det stämmer: Gud ville inte sitta ostörd på en tron. Han ville ner i ditt stök och din vardag. Men det är klart att det inte är enkelt. Det är ju inte det när Gud är med.

-Ring din syster, säger Gud plötsligt.

-Men jag ska bara – du ville ju vara med i min vardag – nu tittar vi ju på the Chosen, Gud. 

– Om du vill ha med mig, släpp in mig i vardagen, viskar han. Ring din syster. 

Och så gör du det. 

Gud nickar. 

Och så svarar din syster. Och Gud hörs inte mer på en stund, förutom, kanske, i din systers längtan efter din hjälp med hennes bil.