Göm mig

” Om du ändå ville gömma mig i dödsriket!”  

Så säger Job till Gud i Gamla testamentet. Genom en serie dråpslag har han förlorat både sin familj och allt annat. Nu klagar han på Gud och håller honom ansvarig. Och så säger han rakt ut (i kapitel 14) att han inte orkar leva längre om livet ska vara så här.  

Det som gjort Jobs bok till en av världslitteraturens klassiker är Jobs ärlighet. Han säger som det är och han uttrycker det han känner. Det gör att lidande människor genom alla tider kunnat känna igen sig i honom.  

Jobs vänner har till en början suttit tysta tillsammans med Job och gjort honom sällskap i sorgen men efter ett tag har de också börjat ifrågasätta Job.  

Nog måste det väl vara så att han lider på grund av något ont han gjort? Även det är en fråga som människor i alla tider ställt sig: ”Varför? Vad har jag gjort för att förtjäna detta!?” 

Man kan säga att både Jobs bok och senare Jesus Kristus avvisar den tanken. Vi ser på dem att även goda människor lider. Livet är orättvist. 

”Varför” är en svår fråga. Det har jag lärt mig genom livet. Det svåra är förstås att den är omöjlig att svara på. Åtminstone på något sätt som vi blir nöjda med. Vi kan reda ut händelseförlopp och ta reda på smittovägar hur mycket som helst. Vi står ändå där med frågan om varför det skedde som det skedde.  

Job håller Gud ansvarig.  

Om Gud är god och har makten borde väl inte detta onda kunnat ske? I bibeln är han långt ifrån ensam med att klaga inför Gud.  

Gamla testamentet är fullt av klagopsalmer och människor som vågar sig på att ifrågasätta Gud när det onda drabbar. Jesus själv stämmer in i en sådan psalm då han hänger på korset och säger ”min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.  

Inte kan väl vi behöva vara duktigare än Jesus själv? Du och jag får också lov att be och klaga. När man är hjälplös inför livet är det skönt att åtminstone få säga som det är. Och Gud är tydligen van vid det sättet att be. 

Lite senare i samma kapitel ställer Job en retorisk fråga till Gud. ”Kan en som har dött få liv igen?” Job tänker sig nog inte det. Det är nu Job och Jesus skiljer sig åt.  

Medan han hänger på korset citerar Jesus en till psaltarpsalm. ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.”  

Jesus verkar ha använt psaltarens böner flitigt. Vem vet hur många gånger han bett den bönen i sin vardag? Nu ber han den även i sitt värsta lidande. Även nu vid livets slut litar han på att han är i Guds händer.  

Vet du, jag tror inte det var enkelt ens för Jesus att säga de orden så nära livet slut. Men han gjorde det ändå. Även den bönen får vi lov att göra till vår egen. 

Jesus får rätt. Och Jobs ord om död och liv blir profetiska. För Jesus uppstår på tredje dagen. En som har dött får liv igen. Den kristna tron är en tro på att varken lidande eller ondska eller död kommer få sista ordet. Vi väntar och hoppas på den dag då Gud ska torka alla tårar från våra ögon.  

Om Jobs vänner varit kristna kanske de hade kunnat vara minst lika okänsliga fast på ett annat sätt. Då hade de kunnat släta över Jobs lidande och alltför snabbt tala om det eviga livet hos Gud.  

Hoppet om liv bortom döden är en väldigt skatt som kan vara till mycket tröst. Men låt oss minnas att Jobs bok faktiskt ägnar väldigt många kapitel åt att stanna kvar i och sätta ord på smärtan. Bibeln lär oss om både delarna. 

Paulus skriver att de kristna inte behöver ”sörja som de andra, de som inte har något hopp”. Men visst måste vi sörja ändå. Men inte utan hopp. Och inte ensamma.