Jag tror jag förstår det här med Gud nu

Det finns något väldigt bekant i berättelsen om hur Jesus blir bemött i sin egen hemstad efter att han undervisat där i synagogan. Säkert har rykten och berättelser gått runt sedan tidigare. Rykten om snickarens son som predikar för folkskaror, gör mirakel och samlar lärjungar kring dig. Lite märkvärdig kan han tyckas vara, den där Jesus, i sina grannars och släktingars ögon…

Har du varit med om något sådant? Att syskon, grannar eller andra i din närhet blir ställda, förvånade eller till och med avundsjuka när du gjort något kompetent som sticker ut från jante-normen?

Eller är du kanske som jag, som tyvärr kan ha lite väl lätt att smått avundsjukt tänka om andra ”Vem tror han att han egentligen är?”. Det är förvånansvärt lätt att hamna där, om ni frågar mig.

Samtidigt har den här berättelsen en väldigt spännande tanke och kallelse till mig, till oss, som jag vill få lyfta fram. Tanken på att Gud kan verka i var och en av oss, och att vi behöver påminna oss om att vara lyhörda. Kanske särskilt när den Gud väljer att tala genom är min granne, snickarens pojke, kyrktanten i bänken eller prästen i predikstolen.

Ett av de mest fantastiska gudomliga tilltalen jag varit med om i mitt liv kom inte från en biskop, ängel eller röst från himlen. Ett av de mest fantastiska gudomliga tilltalen jag varit med om kom från en av de mest struliga och omöjliga konfirmander jag någonsin arbetat med. En ung kille som aldrig kunde sitta still, som avbröt och spårade ur konversationer, som ofta var sen, och som kort och gott krävde väldigt mycket.

Men när jag en gång stod med den fantastiska och struliga grabben på en utkiksplats längs en pilgrimsled så hände det. Han var för första gången tyst i en hel minut medan han tittade på utsikten över ett vattenfall. Sedan vände han sig till mig och sa ”Jag tror jag förstår det här med Gud nu”, och jag insåg att han inte bara hade rätt, utan att han också menade det han sa. Gud var där med oss på utkiksplatsen, men jag förstod det inte förrän den där unga killen sa det högt.

Jesus hade rätt. Det är inte lätt för en profet att bli tagen på allvar i sitt hem eller i sin hemstad. Det var inte heller lätt för prästen Andreas att inse att den där konfirmanden var mer än värd att ta på allvar. Med det är just det som är vår kallelse och utmaning: att våga lyssna när Gud talar genom de vi ser som vanliga, bekanta och kanske till och med oväntade. Att släppa den fördomsfulla bilden av att vi alltid vet bäst själv.

Har du kanske varit med om det? Att Gud talar genom någon oväntad som utmanar vår jante-norm? Berätta gärna, och dela i kommentarerna. För i det finns både en kallelse och en lärdom.

Vi ber:
Gud, gör oss ödmjuka inför att du kan välja var och en av oss för att göra din kärlek och närhet känd i världen.
Lär oss att känna igen din röst när du talar, och ge oss vilja och mod att följa det du vill säga till oss.
Amen.