Det har gått några år nu, men jag kommer alltid att minnas hur snopen jag blev och hur vi fick improvisera i stunden. December månad hade varit ovanligt hektisk och bara någon dag före jul hade jag och sonen köpt en julkrubba vi sett på stormarknaden.
Den var tillverkad i trä och taket var belagt med konstgjort gräs och den såg riktigt naturtrogen ut. Figurerna på kartongen utlovade handmålade karaktärer med värme i uttrycken.
Vi blev båda förtjusta i krubban och jag tillät mig ha överseende med denna massproducerade krubba, som troligtvis tillverkats av dåligt betalda fabriksarbetare i något annat land långt borta. Vi valde en i högen av de billiga kartongerna och lät den stå ouppackad tills vi städat klart och det var dags att ta fram julpyntet.
När vi på julafton skulle packa upp krubban var sonen förväntansfull. Figurerna i lådan var de klassiska, där fanns får, åsnor, änglar och en liggande kamel med sadel på. Det fanns växter och buskar och en stor stjärna på taket.
Likaså ett antal herdar och så förstås Josef och Maria. Men till vår förvåning fanns inget Jesusbarn. Hur vi än letade i kartongen och hur vi än vände och vred på krubban dök ingen Jesus upp.
Däremot fann vi fyra vise män i kartongen. Så där satt vi nu på julafton med en krubba utan Jesusbarn men däremot med fler kloka män än vad vi behövde. Stormarknaden var stängd och ingen av oss hade heller lust att åka dit en dag som denna.
Det fick bli ett provisoriskt Jesusbarn av Lego och vi utvisade ingen av de lärda männen ur vår krubba, utan alla fyra fick vara med. Och våra tankar den kvällen kretsade lite runt det hem någonstans i världen som nu hade packat upp en krubba med två Jesusbarn och två visa män.
Jesusbarnet av Lego ersattes under mellandagsrean av en Jesus vi hittade i en affär nära oss. Han passade någorlunda bra bland de övriga karaktärerna i krubban, men var på tok för stor, välnärd och aningen rosa i hudfärgen gentemot de övriga i skaran.
Men vi började gilla vår krubba och än idag har vi den kvar. Den har genom åren inspirerat oss till reflektioner och samtal under julhelgerna. Med anledning av den vet vi numera att det i bibelns berättelser inte alls står att det var till antalet just tre visa män, kanske var de i stället fyra eller flera.
Kanske var de riktigt många samlade från olika delar av världen. Om detta vet ingen så noga. Jag tänker att det troligtvis också fanns visa kvinnor med i sällskapet, inte med kungakronor och dyrbara gåvor utan förhoppningsvis kom de med användbara presenter och gav råd och stöd för vården av den lille. Människorna i stallet får representera hela mänskligheten med sin samlade erfarenhet och kunskap och sitt värde.
Nu stundar Trettondedag jul, vi är tretton dagar efter jul. Efter flera jul – och nyårsdagar börjar vardagen närma sig med stormsteg. Vi som har varit lediga börjar varva upp igen. En bit av julskinkan kan finnas kvar och jag blandar ner vår sista bit skinka i såsen till pastan. Kanske får julgranen stå kvar ett tag till och kanske också krubban.
Det är i denna helg kyrkan uppmärksammar de vise männens ankomst till stallet och deras hyllningar till Jesusbarnet. Under Trettondedag jul får vi stanna upp ännu ett tag och tänka på Betlehemsstjärnan. För det finns många stjärnor att följa när vardagstillvaron pockar på vår uppmärksamhet igen.
Det är inte alltid lätt att se en hållbar riktning i livet, varken nu eller då på Jesu tid. Att kunna urskilja den stjärna som leder oss närmare Gud och till det liv som finns djupt rotat inom oss.
Det krävs att vi lyssnar inåt och söker den stjärna, som så ofta skyms av molnen eller som drunknar i allt ljus som ständigt bländar oss. Jag vill på det nya året stärka relationen till Gud och låta den tända ledstjärnan föra mig vidare. Berättelserna från Jesu tid bär och när jag söker mig framåt i livet – vet jag att Gud finns där och möter mig framifrån. Så, gläns över sjö och strand, du stjärna i fjärran, du som tändes av Gud.
Marie Nordström, utvecklingssekreterare på avdelningen för kyrkoliv och samhällsansvar på kyrkokansliet i Uppsala.
Lämna ett svar