”Profetorden bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. I december är det fortfarande mörkt när jag sitter och äter frukost. Mörkt och kallt, men i fönstret lyser adventsstjärnan och på bordet står adventsljusstaken.
Advent är en längtanstid och en väntanstid. Runtomkring försöker många inbilla oss att det redan är jul. Granarna står pyntade, jultomtarna vinkar i skyltfönstren och julborden börjar avätas redan i slutet på november. Men jag vill vänta i mörkret ett tag till. Vänta och lyssna och förbereda mig för den jul som ska komma, men ännu inte är här.
I advent kommer profeterna i Gamla Testamentet så nära. Sakarja som ser fridsfursten rida in på en åsna, Jesaja som ser vargar och lamm beta tillsammans och det lilla barnet som ska valla dem, och krigets verktyg som ska smidas om till plogar i livets tjänst. Och Amos, som med vrede ser på orättvisorna och som längtar efter att rätten ska flöda fram som vatten. Sist i raden av profeter kliver Johannes döparen fram, otålig och bister står han där vid stranden av Jordan.
När världens mörker tränger sig på är det en lisa att få lyssna till profeternas hoppfulla röster som talar om en ljusare framtid, när Gud själv ställt allt till rätta och gjort upp med ondska, yta och meningslöshet.
Också när de blir kärva i sin förkunnelse och ställer krav på konsekvens och omvändelse vill jag lyssna. När jag riskerar att drunkna i krav och förväntningar utifrån behöver jag deras uppfordrande ord som hjälper mig att prioritera och återfå perspektiven på vad som är det verkligt viktiga i livet och vad som kan vänta eller inte behöver göras alls. De hjälper mig att se på mitt liv med ögon som inte tål billiga ursäkter och undanflykter. Och de visar mig en väg framåt.
Profeterna tröstar inte genom att släta över, inte genom att säga: det var inte så farligt, allt är väl. De ser mörkret och sätter ord på det. De talar sanning om världen, som den ser ut. Och de ger oss en vision av det goda samhället och det goda livet i Guds närhet:
Där delar den som har kläder med sig till den som inte har. Där lönar sig inte våld och korruption. Där får alla en chans och ingen kan gömma sig bakom tillhörighet till ett visst folk eller en viss social grupp.
Där råder fred ända ner i djupet, i vardagsrelationerna mellan människor och mellan alla levande varelser. Där behöver ingen försvara sig med våld och vapen, utan alla krafter kan användas för att fylla våra verkliga behov. Advent är en längtanstid, en tid att bereda väg för Gud i mitt inre och i den värld jag lever i. I fönstret hänger adventsstjärnan som ett hoppets tecken i världens vintermörker.”
Maria Klasson Sundin, präst, lärare på Pastoralinstitutet i Uppsala.
Lämna ett svar