Tänk vad många bilder det finns av dig, tavlor, ikoner och skulpturer. Kanske är du världens mest avbildade kvinna? Men vem var du? Vad tänkte du? Var du inte rädd?
Du var ju nästan själv ett barn och du fick aldrig frågan om du ville. Jag undrar hur jag skulle ha reagerat? Men för dig blev det bestämt. Du kulle bli mamma och föda ett barn. Ditt barn, världens barn och Guds barn. Tänk att bli utvald av alla kvinnor.
Men egentligen var du nog precis som oss alla andra, helt vanlig.
Det var nog därför som Gud valde dig – för vi behövs, vi vanliga människor. Och du klarade det, kanske för att Du förstått att livet kom till dig och inte tvärtom.
Blev ditt liv såsom du tänkt och drömt om? Du måste ha haft det svårt många gånger. Folk måste ha pratat men ändå verkar du ta det hela med ro. Du litade på Gud och du kan till och med sjunga en lovsång till skaparen.
Jag tänker på din lovsång när mitt liv krånglar till sig och då mina drömmar ibland går i krasch. Precis som du vill jag lita på att Gud kommer till mig, mitt i det vanliga livet och följer mig en bit på vägen.
Tänk om jag kunde ta till mig lite av din trygghet och tillit. Du vågade lägga ditt liv i Guds händer och du vågade släppa kontrollen. Jag har så lätt att låsa mig vid en tanke om hur livet ska vara, precis som om jag kunde styra varje steg som formar mitt liv. Men du kan lära mig att inte låsa dörren för det oväntade och att lita på att Gud finns med när livet inte blev som jag tänkt mig. Att Gud faktiskt kan ha andra planer för mig än de som jag själv trodde.
Precis som du vill jag våga bereda plats för Gud i livet och att vara öppen för änglabesök, Änglarna som omsluter oss med orden: Var inte rädda. Jag inser att då kan allt inte vara färdigt och fulltecknat och att jag måste lyfta blicken när livet knackar på.
Maria, inser du hur stort det var att du födde Guds son till världen? Det var i ditt knä han satt när han var ledsen och det var hans barnahand som smekte din kind. Det var du som viskade orden, jag älskar dig i hans öra när han var rädd. Ni var så nära varandra. Idag är det jag som vill sitta i hans knä, han som torkar alla tårar och sträcker ut sin hand och viskar till mig: Jag älskar dig.
Tack Maria och hör gärna av dig vid tillfälle.
Varma kramar/ Anna
Lämna ett svar