Jag tänker på honom när jag läser om hur Jesus uppmanar sina lärjungar att inte bekymra sig för morgondagen. Men bekymrar oss gör vi, över ganska mycket. Kommer pensionen att räcka till? Hur ska det gå för barnen, får de några arbeten? Vilken utbildning ska jag söka? Var ska jag bo och vilken bil ska jag välja?
Och det här är väl viktiga frågor, som vi måste fundera på. Utan framförhållning och planering riskerar både enskilda liv och vår gemensamma framtid att haverera. Om vi inte ser framåt, kan vi inte göra de prioriteringar som behövs får att nå våra mål.
Jesus menar nog inte att vi ska släppa taget om allt och bara driva med vinden och leva ur hand i mun. Jag tror att det han vill komma åt är oron och stressen inför framtiden. För vad är det egentligen som skapar konflikter, krig och svält i världen? Är det inte den där rädslan för morgondagen som får oss människor att roffa åt oss mer än vi faktiskt behöver, för att lägga upp trygga förråd åt oss själva, oavsett om grannen går under. Är det inte oron för att inte kunna försvara sig själva och sina förråd som får länder att prioritera militär rustning framför utbildning och hälsovård och vårt eget land att sälja vapen till diktaturer?
Guds rike är ingen plats
Det Jesus säger är inte att vi ska sluta planera och prioritera, utan snarare att vi måste prioritera det som är allra viktigast, inte det som bara ger oss trygghet på kort sikt, det som vi tror ska garantera att just vi får våra behov tillgodosedda.
Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra, säger Jesus. Guds rike är ingen plats. Det uppstår där Guds vilja sker, där människor blir sedda, upprättade, förlåtna och tagna i anspråk. Guds rättfärdighet lever där ingen ställs utanför den mänskliga gemenskapen och där vi lever i harmoni med varandra och med hela skapelsen. Det handlar om de verkligt långsiktiga perspektiven, om de djupaste etiska ställningstagandena, och det bygger på tillit och öppenhet.
Gör sig inga bekymmer
Guds rike tar form i de små valen vi gör varje dag, i vårt sätt att vara närvarande och generösa varje stund. Det uppstår när vi lyfter blicken från oss själva och ser vår medmänniska och hennes behov. Det uppstår i delande av de resurser vi har och det arbete som krävs för att skapa dem. Så hänger de riktigt långa perspektiven ihop med de korta stunderna, med varje nu. Det är de där mittemellanlånga prioriteringarna som riskerar att ställa till det. Det är i dem som våra största rädslor bor. När vi istället vågar lita på att vi ska få våra grundläggande behov tillgodosedda och släpper vår rädsla, då växer Guds rike.
Momos vän gatsoparen har de långa perspektiven klara för sig, men han stressar inte. Han tar varje nu på allvar och sopar, sten för sten. Det finns en vila i honom som liknar den Jesus talar om. Han gör sig inga bekymmer.
Maria Klasson Sundin, lärare i pastoralteologi
Lämna ett svar