Detta trots att personerna är spännande. Och trots att de där uppdragen, rollerna, tävlingarna och jobben är högintressanta. Ändå berör sällan berättelserna.
Kanske har det med oss lyssnare att göra. Vi imponeras inte av titlar. Vi har rivit ner auktoriteterna och lyssnar inte automatiskt på någon för att han eller hon råkar vara direktör, chef, skådis, läkare, politiker eller – för all del – präst. För att bli lyssnad på räcker inte befattning eller status. Istället är trovärdighet, äkthet och personligt engagemang kommunikativa nycklar för den som vill bli lyssnad på.
Vi lyssnar på den som säger något viktigt och som gör det på riktigt. Vi lyssnar på den som är äkta och ärlig …
Den här helgen ber vi i kyrkan om ärlighet. Ärlighet i tro och liv. Och visst är det väl just ärlighet och äkthet som kan skilja ett lyckat sommarprogram från ett mindre lyckat, ja kanske till och med en lyckad sommar från en mindre lyckad.
Söndagens bibeltexter efterlyser ärlighet och äkthet. I evangelietexten riktar Jesus en berättelse till dem som ”litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra”. Precis som varje söndag är det till oss Jesus talar. Och frågan blir: när är vi sådana, att vi litar helt och fullt på vår egen förträfflighet – kanske på de uppdrag vi fått, de roller vi spelat, de tävlingar vi vunnit eller de jobb vi haft – istället för att ärligt och äkta ge uttryck också för det som är svårt, snårigt och sårbart?
Det är ärligt och äkta att våga benämna och stanna upp inför det svåra. Men mer än så! Att inte göra det, utan istället förlita sig på att det är genom det yttre som vi får vårt värde, det är att riskera att se ner på andra som saknar det som vi har. Vi blir lätt som farisén i Jesus berättelse, fulla av oss själva och vår egen förträfflighet. Men då är risken stor att vi ser ner på andra, och dessutom binder vi oss själva och till det som vi lyckats prestera.
Vad händer med oss när uppdragen, rollerna och jobben uteblir?
Kristen tro och kristet liv handlar i grunden om ett helt annat perspektiv. Det är att ta emot livet som gåva. Att se att det är Gud som fyller våra liv med sitt liv. Livet handlar mindre om att själv göra och mer om att ta emot det Gud gör och ger. Därmed är våra liv djupt meningsfulla i sig själva, alldeles oavsett allt det där yttre som vi så ofta hänger upp oss vid och stannar upp inför.
När vi på söndag ber vi om ärlighet i vår tro, ber vi också att vår tro och Guds nåd ska speglas i våra liv. Vad speglar vi med våra liv – en tro på Guds nåd eller en tillit till vår egen förträfflighet? Eller säg så här: om P1 gav dig chansen i sensommartid – vad skulle du vilja berätta om i ditt eget sommarprogram? Hur skulle du våga säga något viktigt och göra det på riktigt? Vad skulle vara ärligt och äkta att stanna upp inför? Och hur skulle din tro vara ärlig och samtidigt få sin spegling i ditt liv?
Jonas Eek, stiftsteolog i Göteborg
Lämna ett svar