Se, vi går upp till Jerusalem. Så har vi sjungit i några veckor nu och på söndag är det dags. Vi är framme och nu rider Jesus in i Jerusalem. En laddad och mångbottnad händelse med klangbottnar långt bak i historien.
Jerusalem, den heliga staden, Sion, kärt barn har många namn. Jerusalem uppfattades som den stad där Gud hade valt att bosätta sig. Guds närhet skyddade staden och folket från olyckor av alla slag. I templet kunde människor etablera kontakt med Gud. Där och ingen annanstans var mötesplatsen mellan himmel och jord. Till Jerusalem tog man sig för att offra vid viktiga högtider under året och vid viktiga tillfällen i livet. Templet var landets hjärtpunkt och centrum, den plats där Gud var nåbar och tillgänglig på ett alldeles särskilt sätt. Jerusalem var glädjens stad, dit man längtade att få komma.
Jerusalem var också Davids stad. Där hade kung David regerat och hans son Salomo byggt templet. Nu hade Jerusalem blivit en liten romersk stad i utkanten av riket. Men drömmarna om självständighet och om befrielse från ockupationen levde. Davidsriket var levande i många människors drömmar. Man drömde om fred och välstånd för alla. När Messias kommer, då ska allting ställas till rätta igen, tänkte man sig.
När Jesus rider in i Jerusalem, är det många som hoppas att han är räddningen och att allt ska bli som förut, under stadens storhetstid. Han ska bli den nye David, som kastar ut romarna och återupprättar sitt rike. Men Jesus uppfyller inte förväntningarna riktigt på det sätt som man kunde ha trott. Det blir inte som förr, vägen går alltid framåt och den ser oftast helt annorlunda ut än vi hade väntat oss.
Visst talar Jesus om ett rike, men det är inget Davidsrike, med tydliga geografiska gränser. Guds rike är mitt ibland er, säger han. Det är som ett senapskorn, som är litet och obetydligt, men kan växa till ett stort träd. Det är som en surdeg, som arbetas in i en deg och genomsyrar den helt, utan att synas. Guds rike kan inte identifieras med en politisk stat. Det finns där Gud kärlek och rättvisa får utrymme, där tron ser undren ske, där Guds vilja sker.
Visst talar Jesus om mötet mellan Gud och människa, men det mötet sker inte bara i Jerusalems tempel. Guds närvaro är inte knuten till en enda specifik plats, säger han till kvinnan vid Sykars brunn. Det är inte det ena eller det andra berget som är rätt plats att be på. Vägen till Gud är öppen just där vi är. Där flödar livets källa. Guds närvaro sitter själv på brunnskanten och talar med henne.
När Jesus rider in i Jerusalem, rider han på tvärs mot alla förväntningar om hur storhet och glans ser ut. Hans väg är en annan. Den går genom utsatthet och död. Men likafullt är det en väg som ger oss liv. Genom hans död vet vi att ingen människa är ensam i sitt lidande. Gud lider med henne. Och på vägen mot sin död och uppståndelse gav han oss en måltid av enkelt bröd och vin, där livets flöde strömmar i oss och renar och förvandlar oss.
När Jesus rider in i Jerusalem bär han med sig förväntningar och förhoppningar som knyts till årtusenden av tillbedjan i staden. Han tar sin utgångspunkt i berättelser och traditioner som hans folk levt med och levt av. Men han gör också något nytt och annorlunda. Något som ingen väntat sig.
Fortfarande är Jerusalem en stad med laddad betydelse för tre stora religiösa traditioner, den judiska, den kristna och den muslimska. Det är en stad, där människor erfarit Guds närvaro, i det judiska folkets historia, i Jesu liv och för muslimerna i Muhammeds nattliga himmelsfärd. Om Jerusalem åter ska kunna bli en fredens och glädjens stad, krävs det av alla grupper att de inte drömmer sig tillbaka till forna storhetstider. Det blir inte som förr, vägen går alltid framåt och den ser oftast helt annorlunda ut än vi hade väntat oss.
Maria Klasson Sundin, präst och lärare på Pastoralinstitutet i Uppsala
Lämna ett svar