Alla väntar på något. Frågan är vad? Framgång, skönhet eller pengar, kanske. Åtminstone om man ska tro mediernas bilder och löpsedlar.
Men ofta är vår väntan mycket mer jordnära än så. Kärlek och ömhet, mening och gemenskap. Eller som att i försommartid vänta på sommarlov, ledighet, bad och sol. Eller kanske på ett konfirmandläger: att vara hemifrån, träffa kompisar och lära sig nya saker. För andra kan väntan vara mindre lustfylld och istället tyngd av oro: ett sjukdomsbesked som ska komma, finns jobbet finns kvar efter sommaren, kommer pengarna att räcka …
Ibland kan det vara svårt att vänta. Inte bara barn är otåliga – när de på födelsedagen ligger i sängen och vrider sig i väntan på att firandet ska börja. Vår kultur är ett slags instant-culture där omedelbarhet och kortsiktighet ofta präglar oss och vår liv. Allt ska hända just nu, helst redan i går.
Men livet med Gud är ett liv i väntan …
Det blir tydligt denna helg då kyrkan firar väntans söndag. Redan i söndagens namn – Söndagens före pingst – berättar om väntan. Alltså en söndag före och i väntan på nästa söndag, Pingstdagen.
Och väntan märks i helgens bibeltexter. Jesus talar om väntan i evangelietexten: ”Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han…” vägleda er och förhärliga mig. Inte nu, men då. Texten utspelar sig i väntan på sanningens ande.
Denna väntan går igen i episteltexten, där vi möter lärjungarna efter uppståndelsen – nu endast elva till antalet efter påskens dramatik. De håller till i ett rum på övervåningen, skriver Lukas, i bön, gemenskap och, får man förmoda, i väntan. Antagligen förväntan och oro om vartannat. Vad ska hända nu?
Och så möter vi Elia. Profeten är närmast utbränd, när han tålmodigt väntar på Gud utanför grottan och möter tillförsiktens ande i ett stilla sus …
Livet med Gud är ett liv i väntan. Men inte i passiv väntan, utan i aktiv förväntan, i bön, i sökande och i gemenskap.
Samtidigt som detta skrivs kablas det ut i världens medier att Ratko Mladic har gripits. Kallad ”Slaktaren från Srebrenica” har den förre Bosnienserbiske överbefälhavaren varit på flykt sedan 1995, då massakern i Srebrenica ägde rum under hans ledning. Och fler än 8 000 pojkar och män avrättades.
Sexton år är en lång väntan …
De ungdomar som är i våra försommardagar väntar på sommarens konfirmandläger var inte ens födda då.
Det är ofta svårt och jobbigt att vänta. Men Gud känner vår väntan. Och Hjälparen kommer, lovar denna söndag. Hjälparen kommer, precis som att rättvisans ande kom ikapp Slaktaren från Srebrenica, eller tillförsiktens ande som kom till Elia. Hjälparen, sanningens ande, kom till lärjungarna där i rummet på övervåningen, och ska komma också till oss i vår väntan.
Väntans söndag riktar två frågor till oss:
Vad väntar du på? Gud känner din väntan och delar den med dig.
Vad väntar du på? Hjälparen kommer – det är nu det börjar!
Jonas Eek, Stiftsteolog i Göteborg
redaktionen@svenskakyrkan.se
Lämna ett svar