Texten om Jesu intåg i Jerusalem inspirerar till långa processioner och jubelmusik. Vi plussar och peakar den där händelsen, och jag undrar om det alltid gör gott. Kanske till och med skymmer det. Jesus rider in i stan på en åsna. Så berättas det.
Det finns något i enkelheten som lockar vår tid. I en slags övermättnad på allt man kan konsumera söker fler andra värden: Vi har fyllt våra rum men de ekar tomma ändå sjunger Tomas Andersson Wij.
I stadens storslagna musik- och kulturarrangemang lockar den stilla, enkla gudstjänsten mer än den pampiga. När unga människor vi frågade om vad de tycker om att gå i gudstjänst, svarar de inte att den är lång och tråkig utan att det är en viloplats och en skön upprepning. Fler lämnar det dignande julfirandet för att vara volontär på Stadsmissionen istället under jultiden. Lite enklare, helt enkelt.
Så när Jesus nu rider in igen med advent i vår tid kan det få locka och provocera: Inte minst oss i kyrkan, där vi står i all glans och skriker Hosianna medan trumpeterna smattrar. Inför ännu en jul; vi vill ju så väl i vårt firande men det blir inte alltid så väl. Måste vi hinna vara på flera platser under julafton? Behöver vi allt vi omgärdar julen med, eller kan det till och med ibland vara i vägen för något du faktiskt skulle värdesätta mer?
Advent betyder ju ankomst och inte väntan, och ibland kan jag tycka att vi väntat alldeles för länge. Herren behöver den är ord i presens och helgens stora evangelium: Då om ett åsnesto och ett föl. Nu till dig och mig, till var och en av oss: Herren behöver dig. Duger en åsna att bära evangelium så duger jag.
Som den man är och där man är.
Erik Holmberg, präst i Allhelgonakyrkan i Stockholm.
Lämna ett svar