Det är början på december och jag står i köket och rör i köttfärssåsen. Vid köksbordet sitter en hungrig tolvåring och hans kamrater. De pratar med varandra och väntar på att maten ska bli färdig. Jag lyssnar nyfiket på deras samtal. De ger råd till varandra.
– Jag försöker skratta, jag skrattar och skrattar när det blir våldsamt i filmen. Det känns mindre otäckt då, säger en av pojkarna. Man blir inte lika berörd.
– Jag prasslar med popcornspåsen, säger en annan. Då vet jag att det inte är verkligt. Jag har också prövat solglasögon, det ger andra färger.
– Jag ser alltid tilläggsscenerna först när vi hyr en dvd. Då får man se hur filmen är gjord. Hur skådespelarna skyddas. Blodet är ketchup. Det hjälpte mig när jag skulle se Hajen. Jag hade hört att den skulle vara otäck, men det tyckte inte jag.
Jag vill inte blanda mig i deras samtal, bara lyssna lite. Jag tänker att några av de filmer de pratar om, skulle vi vuxna förmodligen ha skonat dem ifrån. De har fått onödiga filmsekvenser på näthinnan.
Men samtidigt känner jag tacksamhet för att pojkarna är friska och skyddar sig, när de känner att något inte är bra för dem.
Det är advent och jag tänker på hur det berör barnen och mig själv. Vi är i en månad då vi får klä av oss vår skyddsutrustning. Gud föddes som en liten människa i ett enkelt stall. Jag önskar att barnen får höra berättelsen om Betlehem, möta en annorlunda berättelse.
Att den får tränga igenom skolans sorl, datorns värld och tevens brus. Till bibelns evangelium finns det inga scenklipp med förklaringar om hur allt gick till, eller intervjuer med aktörer. Berättelsen om Jesus är äkta, naken och fri för tolkning. Den kan ta sig in under huden på oss, om vi vill.
För mig innebär advent en utmaning att ta några steg längre in i mig själv. Att våga bottna i ett liv som är omfamnat av Gud, redan från mitt livs början. Att ta bort det som stör min tillgänglighet. För jag tänker att Gud redan är där någonstans, där inne i oss, och bjuder in oss, till våra egna hjärtan. Det handlar inte bara om att bereda plats för Gud, utan också för mig själv. Att undanröja de hinder jag bygger runt mitt eget sårbara jag.
Söndagens bibelberättelser handlar om Guds rike. Jag kommer att tända två ljus i adventsljusstaken hemma. Jag tänker att Guds rike är nära, så nära, att det finns redan nu. Min längtan är ett frö från Gud, som kan slå rot i mig och börja växa.
Till vår hjälp i advent finns stöd från julens goda dofter, brinnande stearinljus, kyrkorummet och julsånger. Andra människor som lever här och nu i denna obegripliga värld. Och Gud själv.
Marie Nordström, utvecklingssekreterare på avdelningen för kyrkoliv och samhällsansvar på Kyrkokansliet i Uppsala.
Lämna ett svar