Jag är snart inne på mitt fyrtionde levnadsår och det har blivit dags att lämna lite synpunkter på det jag hittills har uppfattat.

Det är inte helt enkelt att begripa vad som är meningen med detta liv. Det tycks inte finnas ett generellt svar, utan människor verkar ha lite olika möjligheter att tolka sina liv.

För vissa människor är det möjligt att skapa en meningsfull tillvaro, för andra är det svårare. Det har många remissinstanser påpekat förr genom århundradena. Jag tänker inte minst på de stora poeterna.

Det som verkar vara gemensamt för alla människor är att vi både drar nytta av och kämpar med känslor av allehanda slag. Ibland känns de väldigt mycket, ibland göms de under ångest eller trycks undan och blir till försvarsstrategier som inte alltid gagnar utvecklingen.

Upplevelsen att vara lämnad ensam med genomgripande livsfunderingar och svåra beslut är hisnande. Jag noterar samtidigt att ju längre jag lever ju tveksammare och räddare blir jag samtidigt som jag blir tryggare, modigare och mer rakryggad. Tvivel och osäkerhet får ta de platser i kroppen där de har en rimlig funktion och känslorna får träda in i framåtandans motor. Det är svårt och det är hoppfullt.

Mitt liv är mer som ett optativ än ett indikativ. En stilla önskan, en förhoppning och en längtan till att våga utvecklas. Det är mer genomgripande än det färdigtuggade och lättkonstaterade.

Jag dricker nattvardsvin ur kalkar och äter glass ur bägare. Jag ser inga invändningar mot att det skulle kunna vara tvärtom även om det kan tyckas lustigt. Och lustigheter behöver jag mycket av, i lagom dos. Tre perspektiv vill jag bevara i det jag gör: kvalitet, kreativitet och kontinuitet. Inte alltid helt lätt, vilket denna text är ett exempel på. Med önskan om en trevlig helg.