Min lille son genomgår en speciell fas. Han påstår att han bara kan somna om jag sitter bredvid och arbetar. Han säger: ”Du ska sitta och skriva på din dator pappa.”
Han gillar att höra de dämpade knapptryckningarna när jag skriver på laptoppen. Skärmens nedtonade ljus fungerar som en behaglig nattlampa. Där sitter jag i mörkret och smattrar lite planlöst på tangenterna samtidigt som jag lyssnar efter om han somnar.
De första kvällarna satt jag och låtsasskrev, i början lite för ivrigt och tillgjort. Jag blev direkt genomskådad och fick försöka låtsasskriva lite mer naturligt. När jag tröttnade började jag i smyg titta på lite ljudlösa nyhetsklipp, men ljusflimret avslöjade mig direkt. ”Du ska inte titta på TV pappa, du ska ju skriva.” Det blev till att återvända till låtsasskrivandet.
Nu sitter jag här igen som en låtsasskrivande fåntratt. Inte förrän nu har det slagit mig att jag ju faktiskt kan skriva något på riktigt. Om nu detta är något på riktigt? Jag hör att min son ännu inte har somnat, han bevakar varje tangenttryckning. Att skriva på riktigt verkar trots allt vara den bästa sovkuren.
Så passa på att läsa nu, denna riktiga text, med helt vanliga bokstäver och ord. Kanske är den mer meningsfull än det jag tidigare kvällar åstadkommit: ”fjsf jsifjsihfoufousd snf sfjspj ajsf maösfmak jpasif pasf”. Skillnaden kan vara hårfin.
Nu har han somnat.