”Jag är majorskan på Ekeby” basunerar Margaretha Krook ut med myndig stämma. Alla dras vi direkt in i dramat. Det är nog ingen som tänker: ”Nej, du ljuger för jag vet att du heter Margaretha Krook”. Direkt lyckas vi ställa om våra inre och öppna för teaterns kraft. Vi låter oss beröras av skådespelet som har till uppgift att tala sant om livet. Gestaltningen handlar inte om att ljuga, tvärtom. Det handlar om äkta känslor precis som i våra drömmar. Mänskliga skeenden, det som bryter ner och det som bygger upp, och det handlar om vad som skapar mening och det som är viktigast i livet.

Detta talade vi om igår när många samlades i S:t Petri kyrka i Malmö. Människor som är intresserade av det rika symbolspråket i högmässan. Det blev ett samtal som öppnade många dörrar för gestaltande, meningsskapande och det autentiska.

Teatern och kyrkan är syskon i detta att tala sant om livet med hjälp av symbolspråkets kraft. Kanske är vi ibland inte så vana vid att ställa om våra inre på samma sätt som när vi berörs i teaterns sammanhang, trots att vi i kyrkan aldrig är publik utan alltid medspelare. Vi talade om vikten av lek, utveckling, att våga misslyckas, att öva tillsammans och dela det vi känner och det vi tänker på.

Alla var överens om att dessa träffar ska vara frekvent återkommande. De ska vara öppna och gärna i anslutning till högmässan. De ska ge möjlighet till både samtal, övning och lek. Allt för att vi vill tala sant om livet, söka det autentiska genom symbolernas rika möjligheter. Och vi ska ta med våra vänner. Jag ser framför mig hur leken sätter oss i rörelse: kalkar lyfts, bibeltexter läses dramatiskt, förböner formuleras, och bordet dukas. Vi bygger gudstjänst tillsammans och drar in varandra i en dramatik som ger liv. Välkomna.