S:t Petri kyrka i Malmö är stängd för renovering. På den plats där världens modernaste orgel snart ska stå finns nu en djup grop. Vi var tvungna att öppna golvet för att förstärka det om det ska klara vikten.
När första golvplattan lyftes bort trängdes arkeologer, forskare och ämbetsmän från Länsstyrelsen runt omkring. Alla var vi spända på vad vi skulle finna under golvytan.
Nu är gropen djup och stor. Vi har funnit tecken på att här har varit gravar. Men det mest spännande av allt är att man kanske kan se spår av en tidigare kyrka som har stått här redan på 1200-talet. Jag blev tagen av att se de vitkalkade vackra pelarna som sträcker sig många meter upp i kyrkorummet, hur de fortsätter ner i gropen och ändrar karaktär. Under golvet träder det gamla teglet fram och formerna förändras ju djupare ner vi gräver. Luften står stilla i rummet när vi kommer i kontakt med de ursprungligare delarna av kyrkan som inte skådats av någon nu levande människa.
Att andaktsfullt se ner i detta djup får mina tankar att fara upp i höjden. Jag ser framför mig stjärnhimlen på det sätt som den måste ha framträtt för de människor som en gång fogade S:t Petris tegelstenar mot varandra. Djup har med höjd att göra och den stjärnhimmel som inte längre syns så klart för oss i vår upplysta stad får vi framkalla genom varandra. Nåd och frid är lika aktuellt idag som för dem som byggde detta vackra rum i Malmö. Snart får helt nya orgeltoner spridas från denna plats som öppnar för både djup och höjd.
Kommentera det här inlägget