Till innehållet på sidan
tanketanker

Öppna kyrkorummen för eleverna

Många av dagens barn har aldrig sett insidan på ett kyrkorum. Beröva dem inte chansen att få uppleva ett. När skollagen sätter munkavle på prästens böner och bekännelser, då ropar takmålningarna, krucifixet och symbolerna som omger oss alla.

Många av dagens barn har aldrig sett insidan på ett kyrkorum. Beröva dem inte chansen att få uppleva ett.

Terminsavslutningarna är kanske skoltidens mest högtidliga och känslosamma stunder, att i dessa situationer få bli omsluten av ett rum som genom sin arkitektur och sitt symbolspråk pekar på livets möjligheter, kan vara startpunkten på en relation som blir avgörande.

Det är djupt förståeligt att kyrkoarbetare blir upprörda och känner sig tystade när skolledare betonar vikten av att skolavslutningen inte får ha några religiösa inslag. En kan fråga sig om inte rummet i sig självt och prästens blotta närvaro är religiöst nog? Men det är inte det som Skolverket menar är problematiskt. Det är just bekännelsekaraktären och de gemensamma religiösa inslagen såsom bön och välsignelse som blir tveksamt enligt lagstiftningen. Skolavslutningen är ju inget studiebesök, det är en gemensam ceremoni som alla ska kunna känna sig delaktig i. Eleven är inte enbart en gäst.

Mina erfarenheter säger att det går utmärkt att tillsammans med skolans personal utforma en skolavslutning, särskilt när goda relationer redan är uppbyggda och då det finns ett etablerat samarbete kring viktiga ämnen. Jag anser dessutom att det är en prästerlig plikt att göra teologi tillsammans och bygga former för riter när det efterfrågas ifrån olika samhällsinstanser. Planeringen inför skolavslutningens ceremoni är just ett sådant tillfälle att göra teologi, skapa riter med språk i olika former som öppnar för befrielse, mening och glädje. Många kan vara med. Sätt eleverna i centrum och låt dem hålla i det mesta, utifrån deras erfarenheter, tolkningar och språkbruk.

Kyrkorummet är inte prästens egendom och det är en fantastisk sak att få påminna eleverna om att de redan nu kan se sig som unga husägare, d.v.s. det finns ett rum i byn/staden som står öppet för dem; att få tända ljus i, uttrycka sig i, be och sitta tysta i, få dela gemenskap i – när de vill.

”Det är dags att sätta ner foten när kyrkan inte får vara kyrka”, så kan det låta i debatten. Och visst är det dags att sätta ner foten på många sätt. Det viktiga är bara att veta när och var man sätter den. Det är onödigt att trampa så att eleverna blir drabbade. När skollagen sätter munkavle på prästens böner och bekännelser, då ropar takmålningarna, krucifixet och symbolerna som omger oss alla.

Jag vill inte medverka till att barnen ska behöva genomleva sin skolavslutning i en svettig idrottshall när det finns vackra, livsbejakande kyrkorum som genom historien kallat till samling när det är dags för högtid, ceremoni och känslosamma stunder – oavsett hur vår personliga tro ser ut.

Kommentarer

2 svar till ”Öppna kyrkorummen för eleverna”

  1. Profilbild för Raimond Molander
    Raimond Molander

    ”Predika alltid evangelium, och om nödvändigt, använd ord”.
    Det är något som den helige Franciskus lär ha uppmuntrat till. Enligt legenden lämnade han dessutom kyrkorummet och predikade i Guds stora katedral. Där predikade Franciskus bl.a. för de vilda fåglarna som lät honom lägga händerna på den och välsigna dem.

  2. Profilbild för Helene Öhman
    Helene Öhman

    Det var en gång när kyrkan och skolan var tätt sammanlänkade genom att båda hade samma huvudman; staten. På landsbygden (där 90 % av svenskarna levde för 150 år sedan) var klockaren och kantorn också lärare i skolan. (så sent som på 1980-talet fanns det fortfarande en skolkantor i Tottarp utanför Lund). Den tiden är förbi. Och den har varit förbi länge i många av landets storstadsregioner. Jag växte upp i en Göteborgsförort på 1970-talet där det fanns en livaktig församling med barntimmar, kyrkans ungdom (sic!), syförening mm. Men skolavslutningarna på denna ort ägde alltid rum antingen på skolgården eller i svettiga idrottssalar. Och det har faktiskt inte satt några allvarliga spår hos mig. Självklart ska vi bjuda in skolklasser till våra vackra kykorum. Vi ska på ett pedagogiskt sätt berätta om julen och påsken. Vi ska bjuda in barnen att tända ljus vid allhelgonahelgen. Men låt skolans stora högtid, avslutningen, vara just ett skolprojekt. Alla elever tillbringar minst tre timmar i veckan i en svettig idrottssal. Och just därför är det kanske här som skolans själ finns. Det behöver inte vara märkvärdigare än så. Den gemenskap som finns i en svettig idrottssal manifesteras kanske allra bäst just här.

Kommentera det här inlägget

Din kommentar, ditt namn och din eventuella webbplats publiceras under det här inlägget och kan läsas av alla besökare. Din e-postadress publiceras inte. Fält som är markerade med * måste vara ifyllda för att du ska kunna kommentera.