När jag var liten fanns ett barnprogram med en figur som hette Kakmonstret. Monstret älskade kakor och skydde inga medel för att komma åt alla godsaker i närheten och trycka i sig alltihop helt själv. Glupskt bevakade monstret sina skatter och vägrade dela med sig.

Vissa dagar, då jag har svårt att dela med mig, känner jag mig som ett kakmonster. Då är det svårt att se andra människors behov. Istället ser jag bara till mitt eget, hur jag ska uppfylla det jag just då begär. När detta sker förvandlas andra människor till objekt, ting som används för att svara upp till dessa begär, trots att det handlar om saker jag egentligen inte behöver. Då syns inte det unika och värdefulla hos andra människor och det är svårt att känna in hur livet kan vara.

Jag tror att det vi behöver för ett rikt liv är att kunna dela med oss. Jag vill hellre känna mig som en människa än som ett kakmonster.

Att dela med sig av det vi kan är gudomligt. När vi bryter brödet och delar med varandra och ser hur andra får ta del av den livsviktiga näring som mat, kärlek och omtanke är, blir vi alla rikare. Att kunna dela mättar en djupare hunger. 

I kyrkans nattvard ger Kristus sig själv till oss som näring till våra liv, för att vi också ska kunna bli till näring för andra. Så vill jag försöka gestalta mitt liv, så att det också blir till glädje och hjälp för andra människor. Att låta kakmonstret inom mig omvandlas till en människa som delar med sig hjälper mig att öppna mig för omvärlden, se behoven och låta empatin utvecklas. Jag tror detta är en väg för att stilla världens hunger, bidra till delaktighet och gemenskap och öka allas glädje.

Text: Albin Tanke, ur Tankestund, Verbum förlag