Ge styrka åt kraftlösa armar. Jes 35:3
Tanke för dagen är drabbad av ett avbrott. Ett tankeavbrott. Min son har brutit armen. Han har nu ett rött gips och är glad igen.
Tacksam över att det inte blev värre gick vi ändå igenom alla fasers fasor. Även ett tillfälligt avbrott är på något sätt ett definitivt avbrott i den meningen att det aldrig går att backa, aldrig få det ogjort eller ohänt. Acceptans och nyorientering är vägen.
Trots att vi backar in i framtiden med blicken vänd mot det förflutna, får vi låtsas att vi har ögon i nacken och kan se framåt.
Så farligt livet kan vara när vi erövrar steg för steg, lär oss cykla och bestiga berg, träd, klätterställningar, fikarum och arbetsplatser. Det är livsfarligt att leva, ingen kan säga nåt annat. Och det känns så hemskt att inte kunna skydda och rädda från allt farligt och ont.
Det där med att vila i tillit och att bottna i nåd, det är svårt. Men jag tänker försöka att göra ett tillfälligt avbrott i oron.
Kommentera det här inlägget