Jaha, där är du

Vem vill lyssna och försöka förstå? Vem kan dela utan att behöva fatta? Till vem får jag vända mig med det som inte går att förklara?

Morgonen är vänlig och solig och jag är fylld av det oförklarbara. Sommarvindens snällhet har återvänt, om än för en liten stund, men jag är inte snäll. Fylld av surhet ser jag mot den varma solen. Kisar och tänker ”jaha, där är du”.

Längtan efter mening svischar förbi igen. Jag ser mig omkring som om alla svar finns utanför mig. Det är kanske dags att våga komma hem till sig själv? Se inåt och söka nya svar.

Nej, jag har ju inte alla svar inom mig. Jag behöver också vända mig mot världen, mot himmelen, mot andra och försöka se större. Våga ta intryck men göra dem till mina. Våga be andra om hjälp, om idéer, om stöd.

Plötsligt kan vi få syn på det som redan finns alldeles nära. Det utvecklingsbara som vi burit på som frön vi aldrig brytt oss om att se.

I den starka längtan efter ordlöshet, när törsten efter meningsfullhet nästan får oss att vissna. Då kan vi få syn på Solen. Då kan vi få syn på de som finns i vår närhet och våga öppna för dem på ett annorlunda sätt. Och inte bara tänka ”jaha, där är du”.