Sitt still i båten. Det är lätt att säga för en rofylld själ. När vågorna går höga både inuti och runtomkring kan det vara svårt att vara lugn. När jag översköljs av det oberäkneliga är det inte lätt att veta vart en ska ta vägen. Det är svårt att både ro och låta bli.
Avvakta rätt tid. Ja, men hur länge? Och hur vet jag vilken tid som är rätt för vad?
Att leva mitt i skvalpet är svårt även för den luttrade. Inte tänkte jag på att även jag själv kan sätta igång stora vågor. Impulsen att börja storma och agera kan vara blixtsnabb. Jag som egentligen bara önskar torr och fast mark emellanåt, och inga otrevliga överraskningar. Och vem önskar inte det?
Att kliva av eller på ett sammanhang i rättan tid är knepigt. Vad rättan tid är kan bara efterkonstruktionerna svara på. De som mästrar och bedömer har alltid svar.
Jag försöker lyssna på mig själv. Iakttar och ber.
Det mojnar. Jag börjar ro. Livet räcks som gåva också denna dag. Bryggor dyker upp här och var, även på oväntade ställen.
Kommentera det här inlägget