Förklarade stunder är märkliga och underbara. När allt plötsligt uppenbaras och det känns som vi ser rakt in i sanningen för några sekunder. Kanske är stunderna härliga just därför att de försvinner igen? Det går inte att stanna kvar i det starka ljuset. Då skulle vi inte länge vara mänskliga. Det är både sorg och glädje.

Det är stort de stunder när dimman lättar och vägen visar sig. Låt oss gå vägen som om vi alltid ser den. Låt oss känna oss fram med våra kroppsminnen när perceptionsförmågan återgått till det vardagliga.

Våra kroppar har en finurlig förmåga att komma ihåg. Kroppen känner till saker som våra tankeförmågor och intellekt kvickt tappar. Det är förståndigt att leva nära det kroppsliga och lyssna till oss själva. Jag vill dansa, röra mig, springa och gå. Och stretcha. Det är som ett fortsatt samtal med det outgrundliga.

Jag är tacksam för stunder med öppen blick, fritt spjäll mot himmelen. Men också böjd att acceptera den mänskliga gåtfulla spegelbild som tillhör det vanliga.

Kom ihåg att efter ett förklarat ögonblick är den nya dimman som faller annorlunda. Den gåtfulla spegelbilden är förändrad. Visst skymtar något nytt fram? Närvaron känns i kroppen fast jag inte längre ser det som jag för ett ögonblick såg.