I går läste jag en debattartikel som gjorde mig väldigt arg. Jag blev så upprörd att jag satte mig och skrev ett långt och syrligt svar. Sedan kastade jag det. Tack och lov.

Istället återvände jag till debattartikeln och läste igen och frågade mig samtidigt vad det är i texten som väcker mina känslor och varför? Vad är det i sak jag kritiserar eller inte håller med om? Finns det fler möjliga hållningar till denna text än vad jag först kan se? Vad kan möjligtvis författaren ha med sig i bagaget som gör att det är möjligt att driva sådana ståndpunkter?

Utifrån detta kunde jag nu skriva ett helt annat svar som var mycket närmare mig själv än det förra. Jag var bestämd med vad jag kritiserade och jag kände mig vänligt inställt när jag skrev och tydliggjorde mig. Det var härligt.

Det är viktigt att möta en text med välvilja. Behöver texten kritiseras ska den självklart det. Men först behöver kritikern anstränga sig för att försöka förstå. Kanske går det att begripa något om författarens situation och empatiskt sätta sig in i de möjliga känslor och tankebanor som upplevs och prövas? Först efter detta kan en möjligtvis kasta sig ut med kloka påtalanden och vass argumentation. Såga inte enbart för sågandets skull. Inte heller därför att det kan vara underhållande att läsa. Om en text ska sågas ska det ske med finess och värdighet. Viktigt att påtala att det är texten som sågas, inte skribenten.

Det är viktigt att tolka texter utifrån en slags välvillighetens princip. Jag vill helt enkelt slå ett slag för detta. Sätt mig gärna på plats – men jag vill med klokhet hänvisas dit.

Vi behöver hjälpa varandra att utvecklas på vägen.