Var rädd om dig och försök efter bästa förmåga ta hand om dig, så gott det bara går!

Ibland får jag för mig att det inte spelar någon roll vad jag gör eller vem jag är eller vad jag väljer. Jag hör ofta jantelagens oroväckande klang inom mig ”du ska väl inte tro att du är nåt”. Det skaver och gör ont. Jag tror att vi behöver stå emot frestelsen att nedvärdera oss själva. Att inte ta vårt värde på allvar är faktiskt ett slags högmod som ingen mår bra av att kokettera med. Vi behöver istället vara rädda om varandra – för vi behövs i den här verkligheten som de värdefulla människor vi är.

Vi har alla något att ge, vi har uppgifter att fylla – stora eller små, ibland både ock. Att vara människa innebär också att varje dag låta sig bli till som människa. Att öppna oss för livet, se bortom prestationer och öppna dimensioner som är gudomliga: att Guds kärlek bär, att våra hjärtan slår och att våra sinnen kan förnimma skapelsens härlighet. Tänkt att vi är människor som är sinnliga och känsliga, att vi har språk och uttryck, att vi i vår bräcklighet och sårbarhet kan nå andra och få djupare kontakt. Vilken gåva!

Jag vet inte hur det är med dig, men för mig blir nog uppgiften som behöver följa med mig idag: att vända min rädsla till att istället försöka vara rädd om mig. Och att vara rädd om sig tror jag också betyder att pröva att öppna för relation, vänskap, kärlek, lust och glädje. Kanske lättare sagt än gjort, men det kan ju vara lika sant ändå…

Bön för dagen:

Gud, tack för att du i Kristus möter oss och leder oss framåt hur våra liv än ser ut. Hjälp oss att ta oss själva på allvar i vår väg att bli mer sanna och autentiska. Hjälp oss att se våra gåvor och våra uppgifter idag. Tack för människovärdet – hjälp oss att inse vad det betyder. Du är kärleken Gud – tack för att du är i våra andetag och följer våra hjärtans rytm både i liv och i död och i varje steg där emellan – och för alltid. Amen.