Vi går nu in i passionsveckan, eller stilla veckan som den också kallas. Fastetiden djupnar och vi får möjlighet att försöka stilla oss. Ibland kan det vara svårt. Även om jag på alla sätt försöker stanna upp, vara stilla, stänga av allt runtomkring som stör – så känns det i mitt inre som allt annat än stilla.

Oro och rädsla kan riva och tumla omkring, särskilt när allt runt om blir tyst. Tänk att det som kan låta som det allra enklaste: stillheten, icke-presterandet och lugnet – kan vara det svåraste.

Ibland når jag stillhet genom att röra på mig. För dem av oss som har möjlighet att promenera eller jogga, vi vet att det kan hjälpa till att få ro i känslorna och få ordning på tankarna. Tänk att fysisk aktivitet kan vara ett recept på stillhet.

Kristus går med oss. Han går till och med före, så att vi kan känna oss ledda. Den ångest och oro som vi kan känna har Kristus också känt, han har varit där – också i det som är ännu mörkare. I Hebréerbrevet 2:18 står det: Eftersom Kristus själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Jag försöker nu att släppa taget om alla tankar som far och allt som känns i min kropp. Jag vill våga att möta stillheten. Jag vill fokusera på Kristus som går bredvid och som vill hjälpa mig framåt på min väg – på väg mot något nytt som jag ännu inte själv kan se.

Mitt bland alla mina känslor så känner jag också hoppet någonstans i min kropp. Jag ska låta det ta större plats; hopp om fred och frid – hopp om försoning. Hopp om nytt bröd som ska brytas för att ge liv.

Bön för dagen

Tack Gud för att vi får gå in i en stilla vecka. Hjälp oss med att släppa taget om oron och alla tankar som far runt. Tack för möjligheten att fokusera så att vi kan begrunda våra liv. Tack för att du går före och leder oss – särskilt när vägen är svår för oss att se.

Amen.