Plötsligt är ljuset annorlunda. Våren är här och värmen har satt fart på grönskan. Det gråbruna filter som annars täcker verkligheten är borta. Klara, starka, ljusa färger sköljer genom tillvaron.

Sköljer genom tillvaron gör också alla pollen. Jag ser inte de små partiklarna trots att ljuset är så klart, men jag känner att de finns precis överallt. Med röda tårfyllda och svullna ögon ser jag på allt det vackra. Jag skymtar genom min grumlade blick vita och röda blommor, limegröna små blad på träden och den alldeles klarblå himlen som blir så otroligt vacker mot den nyutslagna vårängen. Med ett pipande ljud drar jag in den friska luften och utbrister plågsamt: ”vad allt är underbart vackert”.

Jag tänker att aldrig förr har jag kunnat tolka Karin Boyes berömda strof ”Visst gör det ont när knoppar brister” så bokstavligt. Det är märkligt att det vackraste jag kan tänka mig, och som jag längtat så mycket efter hela kalla vintern, också innebär detta lidande.

Det som öppnar och ger liv, det som är sprudlande kan också vara smärtsamt. Precis som passionen. Den är svindlande och omdanande – och den är också plågsam. En passion är som en karusell, fantastisk, överraskande och kittlande, men ganska fruktansvärd om den inte snart slutar eller lugnar sig. Passionen och karusellen skapar distans till omvärlden med yrsel, besatthet och illamående. Ordet passion kommer just från latinets patio som betyder lida.

Kanske är det så att all utveckling innebär smärta i någon grad. Det handlar om knopparna som brister, att något gammalt lämnas och något nytt kommer till. Det är en slags sorg som föregår den verkliga utvecklingen. Och visst gör det ont. Trots att det leder framåt, trots att det kan vara väldigt vackert kan förändringen vara svår. Och det kan bli mycket bra i det nya.

Bön för dagen

Gud, hjälp oss att vila i nåden – att vi mer kan leva av allt vi får, än allt vad vi gör. Vi lever av din nåd och det är ord att lita på. Gud, var med oss i det som är svårt och hjälp oss se de nya möjligheterna. Amen.