Bilden av Gud som ett stilla vårregn som vattnar vår jord, är förtröstansfull tycker jag. Framför allt under varma och torra dagar då solen har gassat länge och bränt på marken och vår jord längtar efter att bli vattnad. När det stilla regnet äntligen kommer, brukar jag springa ut på den gula och torra gräsmattan och bara låta mig svalkas av vattendropparna. Både jag och gräsmattan njuter, och jag kan nästan se hur gräset ändrar färg och blir grönt. Och jag blir också förändrad – avsvalkad och avkyld får jag nytt livsmod.

I alla tider har vi gjort oss bilder av Gud utifrån våra djupaste behov. Bilden av Gud som vatten till vår jord, eller som sol och ljus – livskällan för allt liv. Jag tror vi behöver sådana bilder för att uttrycka våra behov och det vi längtar efter, och jag tror också att vi behöver dela dessa olika behovsbilder med varandra, för då kan vi kanske också hjälpa varandra med vad vi behöver och vilka bilder av liv, djup och mening som blir till hjälp för vår livstydning.

När vi nu möter våren och så småningom sommaren får vi känna hur vi fortsätter att växa som människor. Vi är inte statiska, vi är inte färdiga. Vi blir varje dag till på nytt i relation till Gud och till varandra. Med våra olika behov får vi ta emot Gud, som regn eller som sol, eller som ett delande av det som just nu är våra innersta behov. Vi fortsätter att växa i Guds trygga hand och fundera hur vi kan bidra till läkning för skapelsen och hur vi kan gestalta våra liv som gåvor för världen.